Om klasshat

Tågvärdinnan var vacker. Drygt en å sjutti lång, rödfärgat rakt hår nästan ner till axlarna. Ett ovalt, proportionerligt ansikte som var något blekt och litet sminkat. En piercingring satt i underläppen nära mungipan och gav ansiktet en uppkäftig, orädd nyans. Men det kanske bara var en nyans?
Rejäla, stryktåliga, mörkblå uniformsbyxor som lördagsfyllon kunde spy på eller en sliten dragkedja på en oförsiktigt placerad väska kunde repa i, utan att de blev förstörda. Uniformskoftan var uppdragen i halsen – det var vinter och vi gav fan i om tågvärden hade slips.
Jag satt vid fönstret. Var med redan från Göteborgs Central. Eftersom klockan var mellan 17 och 17:30 satt en annan kille i min ålder bredvid mig. Han hade halvlångt och litet lockigt brunt hår, mellan skägg och skäggstubb, inga synliga piercings. Parkas som kunde vara second hand, kunde vara ny, kunde vara från den där affären i källaren typ vid Kompassen i Göteborg, vad fan den heter nu igen. Var byxorna tajta eller säckiga? Det minns jag inte. Skor – kanske kängor, kanske Converse. Ingen gitarr eller så, men ändå ett ‘ungdomsestetiskt’ utseende. Han såg bra ut. Medelklassbakgrund.
Tågvärdinnan kom och kollade våra färdbevis. Han verkade nätt och jämnt orka fiska fram sitt ur parkasfickan men giltigt var det. Sedan hade han en reserelaterad fråga till tågvärdinnan – hon svarade väl utförligt, med alternativ, och blev nästan lite flamsigt tankspridd. Det angick mig inte. Men han hade definitivt medel- eller övre medelklassbakgrund, det hördes. Hennes ville jag inte gissa, killar är mycket lättare. För mig. De kanske var gjorda för varandra, eller kanske inte – han var nog en dryg, självupptagen brakskit och hon hade byxor som sytts för att tåla bli spydda på.

ICA på landet. Inte så mycket folk i affären, de flesta hade handlat färdigt efter jobbet. En liten knubbig kille i 12-13-årsåldern hälsade på mig. Han hade cykelhjälm på sig inomhus och lite snorspår under näsan. Handlade chips och någon sorts dricka som jag inte kände igen. Blå i plastflaska. Annat var det på min tid. Apotekarnes Hallondricka. I glasflaska, det räckte så. Popcorn till Göingehövdingen på SVT. Eller Rena Rama Rolf på Fyran, det berodde på vilken dag eller vilket år det var. Eller så hade jag sparat en del av lördagsgodiset för att ha till veckans heliga Disney-timme – Långbens galna gäng eller Luftens hjältar eller Darkwing Duck innan det var någon korkad ungjävel i Norge som förolyckades för att han inte kunde skilja på tecknad film och verklighet så att ingen i hela Norden fick titta på Darkwing Duck. Så växte vi också upp till att vilja ha övervakningskameror överallt. Ibland kom jag raka vägen från ladugården där jag hjälpt farsan att mata grisarna, in till TV:n och Disney. Och runtom storstäderna i förortsbetongen satt barn från forna Jugoslavien och skrattade åt precis samma saker som jag. Om det var massproducerat och amerikanskt och oberikande brydde oss föga, det var hur som helst mycket roligare än SVT:s Bolibompa-filmer om tråkiga barn som gick omkring och skräpade i någon efterbliven öststat.
Nu var jag typ vuxen och köpte en sockerdricka i glasflaska. Den lilla killen kom bakom mig i kön. Pensionär framför.
”Så du ska bara köpa en sockerdricka du?” frågade han.
”Ja, just det”, svarade jag och log helt kort.
”Vad ska du göra med den då?” Jag tvekade. Man ska inte ljuga för barn. Barn ska i och för sig inte prata med främmande herrar heller, men vuxna ska förbanne mig föregå med gott exempel för att demokratin ska fungera.
”En konjaksgrogg.” Han flinade tveksamt.
”Vad är en hollandskrock?” (sic!) Åh du milde Antonius. Man ska inte ljuga för barn. Bara om jultomten och sånt.
”Tjaa…”
”Är det en sorts öl?” Kanske genomskådade han mitt bryderi? Eller så gissade han bara?
”Ja, det kan väl säga.” Tockna däringa ölkonnässörer skulle naturligtvis inte hålla med mig om det men vem bryr sig? Ingen som känner till begreppet ‘överkompensera’ i alla fall.
Nu var det min tur i kassan. Tjejen där (ung blond) fick först inte in priset på sockerdrickan genom scanning, så den lilla killen lade sig i – föreslog att man hade ändrat priset och påpekade att det hade ändrats. Förut kostade en flaska läsk så och så mycket. Han ville gärna prata med vuxna tydligen. Om en åtta-tio år skulle ingen vacker tågvärdinna bli flamsig med honom. Nej, inte. Sådana ankunge-sagor sker inte i våra dagar. Om de nu någonsin gjort det.

Kom hem och slog snart ihop sockerdrickan med konjak, i ett stort glas. Smådansade fram till TV:n sjungandes ”Efter Johans hårda vecka – konjaksgrogg på sockerdricka…” och kände mig lite som Carl-Gustaf Lindstedt. Knäppte på min favoritfilm med Edvard Persson – Jens Månsson i Amerika – väl vetande att jag efter att ha sett den skulle komma att kalla allt och alla för ”din lilla hajschaparajsch” under en tid framöver – och sjönk ner i soffan med konjaksgroggen i handen. Tur att man stod över klasshat.

Den marockanska pilgrimen

Till Lisa

Det var en helt vanlig morgon i Egypten. Solen hade litet trevande gjort sitt intåg borti öster men hade inte hunnit bli så stark ännu. Seth stod och sopade trappan till sitt lilla kafé, där hade blåst upp en del sand över natten. Av någon anledning kände sig Seth på ovanligt gott humör, trots att varken vädret, hälsan, kärleken eller det politiska läget i Egypten var annorlunda än dagen innan, då han inte alls varit på lika gott humör. Det berodde väl på serotonin eller nåt.
”Säg hur har du det med kärleken idaaag…” gnolade Seth och ställde ifrån sig kvasten bredvid dörren. ”Säg hur har du det med kärleken idaaag….” Han kunde inte mer på den låten. En som inte syntes ha det särskild bra med kärleken idag var barberaren Ali ben Hoffa, han såg vanligen sträng och barsk ut men idag verkade han rent tjurig, där han gick förbi på gatan. ”Godmorgon herr barberare!” sa Seth käckt.
”Godmorgon Seth”, svarade Ali ben Hoffa kort, men inte ovänligt. Han börjar väl bli gammal, tänkte Seth, öppnade dörren och vände hängskylten från ‘Stängt’ till ‘Öppet’. Eller så väntar han brev men får inget, från sin son Anubis i München. Det är ju sånt som kan ta på humöret. ”Får man bjuda på en kopp kaffe?” försökte Seth, trots att Ali ben Hoffa inte visat tecken på att vilja inleda samtal eller ens saktat av på stegen. Men nu stannade han i alla fall.
”Tack så mycket”, svarade barberaren och log stramt, ”men jag måste tillbaka till salongen. Bagarmästaren kommer säkert snart och ska bli rakad.” Han gjorde ansats för att gå vidare men hejdade sig mitt i steget och återtog sin stränga min. ”Förresten borde du Seth inte skänka bort kaffe på det där sättet. Vi måste betala varandra för våra varor och tjänster, det är inte solidariskt mot det egyptiska samhället att kapitalet inte får arbeta.” Seth var inte beredd på kritiken, det var inte alls likt Ali ben Hoffa att lägga ut texten sådär.
”Äsch”, sa Seth tafatt. ”En kopp kaffe…”
”Det finns väl några som köper kaffe på kredit också”, fortsatte Ali ben Hoffa, förvånansvärt offensivt. ”Utan att betala!”
”Nå!” stramade Seth upp sig. ”Mig går det ingen nöd på. Eller frugan! Eller alla ungarna!” Han sa de sista orden med eftertryck och tryckte gjorde de också – Ali ben Hoffa stelnade till som om han blivit stucken, spärrade upp ögonen i någon sekund och snörpte till med munnen så att det ryckte i de välansade mustascherna. Sedan fnös han och gick vidare, utan ett ord till avsked. Seth fick lite dåligt samvete – barberaren hade ju bara den där sonen i München som förmodligen inte hörde av sig så ofta, det sades i Egypten att hustrun inte kunnat få fler barn. Men även om barberaren var en hederlig karl och en gammal snidare så skulle han inte lägga sig i hur Seth skötte sitt kafé, tänkte Seth och sparkade till en av stolarna som stod ute på gatan. Apropå kredit så kom en av kritsarna – Jimmy, som egentligen hette Rawsek men kallades för Jimmy. Det uttalades på amerikanska – ‘Djimmy’.
”Morning”, hälsade Jimmy.
”Morrn Jimmy”, svarade Seth och gaskade upp sig. ”Slå dig ner. Vad får det lov att vara?”
”Kaffe och en kanelstång, tack så mycket”, sa Jimmy och slog sig ner. Men istället för att hämta kaffe och kanelstång stod Seth kvar och såg klurig ut. ”Hur står det till, Seth?” frågade Jimmy när han märkte’t.
”Jag ska hämta din nota idag Jimmy”, svarade Seth. ”Du har kritsat så mycket nu så att det är dags att betala.”
”Är det så bråttom då?” frågade Jimmy besvärat. ”Det blir väl alltid någon råd med det.” Seth var en ganska hygglig och beskedlig karl så hans första reaktion var att luta över kroppsvikten på vänsterfoten för att vända på klacken och gå efter beställningen, men nu hejdade han sig och stod kvar.
”Det går inte alls för sig att kritsa mer, innan du betalt det gamla”, sa Seth bestämt. Bra att inte rösten sprack. ”Du får kritsa kaffe och kanelstång idag, sen måste jag ha betalt. Jag har hustru och barn att försörja, och förresten är det inte solidariskt med det egyptiska samhället att låta folk kritsa hur länge som helst.”
”Äsch”, suckade Jimmy. ”Att det ska vara så noga. Ja jag ska försöka ordna upp det i alla fall. Jag SKA ordna upp det”, tillade han innan Seth hann kommentera det. ”Då får man väl inte bomma lite röka heller då.”
”Det ska du visst få”, sa Seth, fortfarande bestämd men med lite av sitt vanliga gemyt i rösten. ”För det är mitt eget röka och det kan jag bjuda dig på Jimmy. Men kaffet, det går på firman!”
”Det var hyggligt av dig”, sa Jimmy lågt. Att mötas av först bestämdhet och sedan givmildhet tycktes ha tryckt till honom, han satt märkbart hopsjunken i stolen till och med för att vara en hållningslös sölkorv. Men Seth hade i alla fall gått efter kaffet och kanelstången. Jimmy vred på sig och öppnade munnen för att säga att han inte behövde någon kanelstång, det var lika bra att spara om man nu skulle börja betala för sig, men han hejdade sig – det var bra gott med kanelstång. Och nu kom Ibid också – Jimmys dagdrivarkamrat som också brukade kritsa.
”Passa dig”, sa Jimmy innan någon av dem ens sagt godmorgon. Ibid som börjat sätta sig på stolen på andra sidan bordet avbröt sig mitt i sittningen, såg undrande från Jimmy till stolen och tillbaka till Jimmy, men satte sig i alla fall. ”Jag har snackat med Seth”, besvarade Jimmy hans outtalade fråga. ”Nu får man inte kritsa längre utan att betala det gamla. Man får kritsa idag men inget mer, förrän man betalt det gamla. Men röka kan han bjuda på som vanligt, det är hans eget, men kaffet det går på firman.”
”Firman?” var det enda Ibid fick ur sig. Han var i grunden trögtänkt, och när det dels var morgon och han dels inte fått något kaffe var det inget större hopp om några intelligenta kommentarer.
”Han har börjat snacka om samhället”, förklarade Jimmy. ”Att det inte är solidariskt att kritsa. Han kan bjuda på röka för det är hans eget, men kaffet går på firman. Han kommer säga att han ska hämta din nota, om du ska ha kaffe.” Nu kom Seth med kaffepetter i ena handen och två koppar i andra, kanelstången låg i den kopp han satte framför Jimmy.
”Gomorron Ibid”, hälsade Seth. ”Vad får det lov att vara?”
”Jag sa åt’en att man inte får kritsa längre”, skyndade sig Jimmy att säga. Han gjorde sällan någon nytta men när han gjorde det berättade han det gärna. ”Man får kritsa idag men sen blir det inget mer innan man betalt notan. Men han får väl bomma lite röka, Seth? För det går ju inte på firman.”
”Jag skulle vilja ha lite kaffe, tack”, sa Ibid just så ynkligt som den brukar låta som aldrig uträttar något och måste be om vänlighet när det börjar ställas krav. ”Är det riktigt som Jimmy säger, att man inte får kritsa längre?”
”Det är riktigt” sa Seth morskt medan han hällde upp kaffet. ”Jag ska hämta din nota sen, när du betalt den kan du få kritsa igen.” Jimmy nickade åt Ibid, det var som han sagt.
”Jojo”, suckade Ibid när Seth gått in igen. ”Det här var snyggt. Har du några pengar att betala notan med?”
”Åjo!” ljög Jimmy. ”Jag har gjort vissa affärer. Så nog kan jag betala notan. Om så behövs.” Ibid såg olycklig ut, nu hade han inte ens någon olycksbroder.
”Du kunde inte låna till min nota också?” försökte Ibid och drog i en skrynkla på kaftanen, den hade egentligen behövt strykas eller manglas eller hur man nu gör med kaftaner.
”Nä minsann!” slog Jimmy av, han kände sig riktigt karsk av sina påhittade affärer. ”Var det inte du som snackade om individuella prestationer för ett tag sen? Det är väl ingen individuell prestation att låta nån annan betala notan åt sig?” Nu blev det mycket för Ibids stackars hjärna att ta in, så mycket att han välte koppen när han skulle trösta sig med lite kaffe. Ut rann kaffet, åt Ibids håll istället för åt Jimmys, över bordet och rätt ner i knät innan han hann resa sig.
”Nää-ä!” stönade Ibid. ”Det här var inte alls min dag! Först får man inte kritsa längre. Sen spiller man kaffe över hela kaftanen!” Det sista var en överdrift, visst kom det kaffe på kaftanen men bara i knät och den behövde egentligen tvättas i vilket fall.
Seth var bussig och hällde upp nytt kaffe åt Ibid, han lovade att inte skriva upp det för det ingick i priset ett slags försäkring om att den som spillde ut sitt kaffe behövde inte betala extra för att få nytt. Ibid och Jimmy hade aldrig hört talas om det men sa att det var hyggligt i alla fall.

 
Det gick en stund. Solen närmade sig sin dagliga höjdpunkt och grabbarna satte allt högre värde på skuggan under Seths gamla markiser, de bruna fläckarna på Ibids kaftan torkade och kaffet tog slut. Normalt rörde det sig inte så mycket folk i den lilla staden såhär mitt på dagen, men nu kom det en karl gående ute på gatan. Ibid såg honom först, puttade till Jimmy och nickade åt karln.
”Den du”, viskade Jimmy. ”Han är inte härifrån, det syns direkt.” Främlingen kom allt närmare och snart syntes det att han hade siktet inställt på kaféet. Ibid rätade på sig i stolen men Jimmy stötte till honom, så Ibid sjönk ihop för att inta en lika nonchalant hopsjunken ställning som Jimmy. Men han knäppte händerna i knät över kaffefläckarna.
”Tjenis”, sa främlingen när han kommit fram. Jo, Jimmy hade haft rätt – ingen från trakten skulle ha hälsat så.
”Goddag”, sa Jimmy.
”Hej”, sa Ibid.
”Säljer dom nåt att dricka här?” frågade främlingen, vänd mot Jimmy.
”Skulle tro det”, sa Jimmy. ”Det beror på vem som frågar.”
”Varför det?” Det hade Jimmy inget svar på, än mindre Ibid, men för att bryta tystnaden sa främlingen: ”Jag heter Hadda och kommer från Marocko.”
”Jag heter Jimmy och det där är Ibid”, sa Jimmy. ”Han som har det här fiket heter Seth.” Det var tyst en stund.
”Då finns det alltså nåt att dricka här”, sa främlingen.
”Det finns både och annat” sa Jimmy.
”Men man får inte kritsa” sa Ibid som hade fattat galoppen, men Jimmy hyssjade åt honom. I samma stund kom Seth ut.
”Vad får det lov att vara?” frågade Seth.
”Han heter Hadda och kommer från Marocko”, sa Jimmy. ”Jag sa åt’en att det är du som har det här fiket.”
”Jag heter Seth”, sa Seth utan att bevärdiga Jimmy med en blick. ”Välkommen till mitt kafé. Varsågod och sitt.” Hadda satte sig vid bordet bredvid grabbarna, Seth gick fram dit och först då såg grabbarna att han tagit med sig en vit handduk som han höll över underarmen. Ibid såg det först och nickade åt Jimmy, som nickade tillbaka med en min som skulle påskina att han redan sett handduken. Vilket var lögn. Men så var det också bara en min. ”Vad får det lov att vara?”
”Kaffe och bordsvatten, tack”. Seth nickade och slank in i kaféet.
”Nå, Hadda från Marocko”, sa Jimmy när Seth ställt fram karaff med bordsvatten, glas med servett, kaffekanna och kopp med fat på bordet. ”Vad för dig hit till Egypten?” Hadda hade börjat med bordsvatten, kaffet var för varmt fortfarande, och visserligen avbröt han sitt lyft av glaset till munnen vid Jimmys fråga, men han fortsatte ändå och tog en klunk innan han svarade.
”Jag är på väg till Den heliga staden”, sa Hadda med eftertryck. Antingen hade han redan fått frågan flera gånger förut och blivit bra på att säga det, eller så hade han väntat så länge på frågan att han låtsats få den och låtsats svara som övning, för han sa det väldigt bra och  fick till eftertrycket väldigt fint.
”Åh, en pilgrimsvandring”, sa Jimmy när eftertrycket hade lagt sig.
”Jerusalem förstås”, sa Ibid som ville visa att han var med. Seth hade när han serverat slunkit in i kaféet för att han inte ville störa sin gäst, men dels var han alldeles för nyfiken för att hålla sig med sådana principer och dels hade Jimmy redan stört Hadda, så Seth kom och ställde sig i dörrhålet lutande sig mot dörrkarmen, fortfarande med den vita handduken över armen.
”Ja, Jerusalem”, svarade Hadda när han märkte att grabbarna väntade på svar.
”Det är klart, då blir det närmast att gå över Egypten”, menade Jimmy.
”Det är i alla fall förbannat långt att gå från Marocko”, hov Seth upp sin röst så att alla blickar vändes mot honom. Annars brukade Ibid och Jimmy oftast titta rätt ut på gatan istället för på varandra eller Seth när de pratade, men nu tittade alla på Seth. ”Det är ett stort och respektabelt åtagande. Nåt för er sölkorvar att tänka på!”
”Hörde du”, sa Jimmy till Hadda efter några ögonblicks spänd tystnad. ”Hörde du en sån värd! Han kallar sina gäster för sölkorvar! Va? Vi är väl inga sölkorvar, jag och Ibid! Va?”
”Det är ingen som har kallat mig sölkorv förut”, ljög Ibid.
”Jag vet inte riktigt”, sa Hadda dröjande. ”Inte för att jag känner er. Men det är en helt vanlig vardag och här sitter ni två unga friska karlar och lapar kaffe, och ni snackade innan om att kritsa. Ja jag vet ju inte. Men man har ju mött en del sölkorvar i sina dar. En del av dem påminde om er. Men jag vet ju inte så noga.”
”Haha!” skrattade Seth triumferande. ”Där hör ni! Till och med Hadda som är från Marocko och inte ens är härifrån ser vilka sölkorvar ni är! Det här är sista gången som ni får kritsa! Nästa gång får ni betala era gamla notor först.” Seth slängde demonstrativt handduken över axeln och marscherade in i kaféet igen. Hadda drack ur det sista kaffet ur koppen men väntade lite med påtår, istället blinkade han åt Elatenta – hästhandlarens dotter – som svassade förbi dem ute på gatan påväg från marknaden där hon hade köpt ett stort stycke sidentyg. Förmodligen skulle det bli en klänning till storasysterns förestående bröllop med en advokat från Alexandria, det snackades rätt mycket om det bröllopet redan. Elatenta blinkade tillbaka åt Hadda men Ibid och Jimmy skänkte hon inte minsta lilla ansiktstryckning. Annars brukade hon åtminstone hälsa men nu svassade hon bara rätt förbi.
”Hua-hua, hur var det här då?” sa Hadda lågt till grabbarna. ”Snacka om egyptiska brudar alltså! Den skulle man allt vilja ta på halvstuds, smuddevutt-smuddevuttan-lej!”
”Akta’re gosse!” svarade Jimmy. ”Det där var Elatenta som är dotter till hästhandlaren Abdulkadir del Toro utanför stan och du som inte är härifrån känner inte hästhandlaren som vi gör! Skulle han veta att en fattig pilgrim från Marocko kastade ögon på hans näst äldsta dotter… akta’re gosse!” Jimmy smällde ihop handflatorna för att markera hur mycket Hadda skulle behöva akta sig i så fall, även Ibid höjde sina händer som för att smälla ihop dem men hindrade sig innan han såg alltför dum ut.
”Fattig pilgrim för dig, va”, småskrattade Hadda. ”Har du Taxeringskalendern på dig, va? För allt vad du Jimmy vet så kan jag mycket väl vara en rik affärsman som gör en pilgrimsvandring bara för att förverkliga mig själv, och har så mycket stålar att en sketen hästhandlare skulle kyssa fötterna på mig!” De orden tryckte till Jimmy ordentligt – han hade ju ingen aning om hur Haddas finanser såg ut. Tänk om det var sant att han var en stenrik affärsman, från Casablanca till exempel, som skulle kunna svepa med sig Elatenta bara SÅ! Samtidigt kom Seth ut igen, ställde sig och lutade i dörrhålet och plirade illmarigt åt Jimmy.
”Den du”, sa Ibid och nickade uppskattande åt Hadda. ”Den du. Han har nog en del på kistbotten skulle jag tro.” Hadda flinade gillande åt Seth och höjde vattenglaset till hälsning, Seth blinkade med ena ögat till svar. Sedan gjorde Hadda likadant åt Ibid, som inte hade något i handen och visste med sig att han inte kunde blinka med bara ena ögat, så han slängde istället upp näven som om han sa ‘hej-hej’ till någon ute på gatan. Jimmy tänkte så det syntes – han krängde med munnen, rynkade ögonbrynen och kliade sig på näsan. Sedan hade han tydligen tänkt klart, för han rätade på sig i stolen och klarade strupen.
”Jag och Ibid brukar snacka en del om individuella prestationer”, sa Jimmy. ”Det kan man väl säga att det är, det du håller på med?” Ibid ryckte till men sa inget, det var inget som sa något. Jimmy tyckte att han sagt något bra, Seth tyckte att det var lite pinsamt.
”Joo”, sa Hadda, återigen dröjande men med ett tonfall som gav Jimmy en olustig känsla. Hade han svar på det också, den där affärsmannen? ”Joo, det kan man väl säga. Jag gör det på egen hand och det är en konstruktiv handling som har tydliga början och slut. Så visst kan man kalla det för en ‘individuell prestation’. Det kan man absolut.”Jimmy nickade, både lättad (för att han inte blivit avfärdad och tilltryckt) och pressad (för att han nu kände ett behov av att säga något mer som han trodde var smart).
”Javisst”, krängde Jimmy ur sig. ”Javisst. Det är just så som jag skulle definiera individuella prestationer – det måste till exempel finnas både början och slut, för annars är det ingen individuell prestation!” Fastän det var mitt på dagen och marknaden inte låg särskilt långt bort, så kändes det som att det blev väldigt-väldigt tyst. Jimmy sträckte på sig i tron att han sagt något bra, Seth himlade med ögonen och körde ner handduken i byxfickan, Hadda från Marocko koncentrerade sig omotiverat mycket på att hålla upp påtår åt sig. Ibid såg allmänt misslynt ut.
”Det var ett gott kaffe. Ett alldeles utmärkt kaffe”, bröt Hadda tystnaden.
”Jojo!” sa Ibid så högt att de andra ryckte till. ”Det är inget fel på Seths kaffe. Men det smakar ju inte som i Italien!” De andra såg förundrat på Ibid. Jimmy och Seth visste mycket väl att han aldrig hade varit i Italien, och även för främlingen Hadda syntes det lite tveksamt att den där lille knubbige sölkorven med dålig mustasch och fläckig kaftan skulle ha varit i Italien och druckit fint kaffe.
”Såå”, sa Hadda dröjande. ”Har du varit i Italien, du?”
”MÅNGA gånger!” skröt Ibid. ”Jojo! Man rör på sig.”
Naturligtvis hade Ibid aldrig varit i Italien. Det var bara det att först fick man inte kritsa längre, sedan spillde han ut kaffet i knät, så kom den här marockanen och gjorde sig så märkvärdig att Seth kallade dem för sölkorvar och nu tog Jimmy dessutom åt sig äran för det där med individuella prestationer som HAN, Ibid, hade börjat snacka om för ett tag sedan!
”Nej, nu blir jag alldeles förbannad!” bröt Seth tystnaden. ”Här kommer en kille från Marocko som kanske är affärsman och så sitter ni båda sölkorvar och snackar om Italien och individuella prestationer, fast ni ändå inte har råd att betala era gamla kafénotor! Jag ger mig faderullan på att ni inte ens börjat tänka på hur ni ska få ihop pengar fast jag sa redan imorse att idag är sista gången som ni får kritsa fika på mitt kafé!” Efter en sådan filippik kunde man förvänta sig att Seth skulle ha vänt på klacken, dundrat in i kaféet och dängt handduken i ett bord, men han stod kvar med ögonen strängt spända i Jimmy, även på Ibid men mest på Jimmy.
”Nää-häpp”, sa Jimmy efter en stund. ”Jag har suttit och tänkt på att man kan ju alltid höra med hästhandlaren Abdulkadir del Toro utanför stan, han kanske har nåt påhugg så man kan tjäna ihop lite pengar.” Jimmy reste på sig. ”Så jag knallar nog dit och hör efter.” Ibid reste också på sig.
”Då kanske han har nåt åt mig också”, försökte Ibid men Jimmy slängde upp handflatan till stopp.
”Nej, du får hitta på nåt eget. Det är ju ingen individuell prestation om du inte hittar på nåt själv.” Ibid såg sig ängsligt omkring, först till Seth som nickade medhåll för Jimmy, sedan till Hadda som bara ryckte på axlarna och såg allmänt road ut, sedan runtomkring sig och bortåt gatan.
”Nä-häpp”, härmade Ibid till slut. ”Jag går bort och hör med barberaren Ali ben Hoffa, om jag kanske kan putsa fönster eller gå nåt ärende åt honom. Det är ju i alla fall en gammal snidare, han är säkert inte omöjligt.” De båda arbetsmyrorna larvade iväg, till att börja med åt samma håll men snart vek Jimmy av i riktning mot Abdulkadir del Toros hästgård utanför stan. Hadda och Seth såg efter dem, båda med en blick blandad av nöje, karskhet och en smula ömhet.
”Hur mycket är de skyldiga egentligen?” frågade Hadda.
”Sss”, fnös Seth. ”Inte fan har jag skrivit upp nåt. Men de där båda sölkorvarna kan behöva få lite eld i röven ibland.”
”Tamme’tusan, Seth Barista!” skrattade Hadda. ”Jag tror att du har fattat värdet av individuella prestationer!”

Den egyptiske barberaren

Den egyptiske barberaren Ali ben Hoffa var en gammal snidare, det var de flesta överens om. Han hade barberarsalongen nere på hörnet, på samma gata som Seths kafé.
Den här dagen var det som vanligt inte så mycket på gång i Egypten. Trots att det var varmt så ini faderullan, hade Ali ben Hoffa vit barberarrock med skinande gula mässingsknappar. Det hade han varje arbetsdag, för han var en yrkesstolt karl som höll hårt på sin värdighet. Hans hår hade grånat och flytt allt längre upp på skulten, på sina ställen var det lika vitt som rocken, men så lite det var kammade han det omsorgsfullt varje morgon. Bakåtkammat i breda kamränder, de få svarta lockar som fanns kvar låg som en avtagen segerkrans i nacken. Under näsan satt ett par kolsvarta, omsorgsfullt vaxade pröjsare. De SATT, inte hängde. Att göra iordning mustascherna var det första barberaren gjorde varje morgon.

Ali ben Hoffa hade blivit lite närsynt med åren. Eftersom han inte behövde långsynthet när han utförde sitt arbete, så hade han inte alltid glasögonen på sig – större delen av dagen låg de skyddade i rockens bröstficka. Bågarna matchade knapparna i rocken, glasen var breda och halvhöga.

Kanske var det värmen som gjorde att det inte kom så många kunder den här morgonen. Bagarmästaren hade som vanligt varit första kund och beställt rakning. Ali ben Hoffa hade inget emot bagarmästaren, en tjock och bullrig karl som knappt lät andra få en syl i vädret. Förmodligen var det för att ingen skulle få chansen att föra in samtalet på hans drönjöns till son – Jimmy. Vid tanken på Jimmy såg Ali ben Hoffa med avsmak bortåt Seths kafé, där Jimmy brukade sitta och fördriva sina dagar med lögner och struntprat. Han hade väl inte ens vaknat än, sölkorven. Hade väl varit ute och supit inatt, förstås. Man kunde undra hur bagarmästaren hade uppfostrat sin son, egentligen? Satt där på kaféet och snackade om individuella prestationer. Individuella prestationer  – som om det skulle vara något för egyptier, va? Tvi – han luftspottade bortåt kaféet – tvi! Fast han visste att han inte borde hetsa upp sig, det var onödigt. Istället satte han sig i friserstolen, dess läder var svalt och skönt, bra för en varm kropp och ett upphettat sinne.
Nej, annat var det med hans egen son Anubis. Han hade skött skolan, kommit in vid universitetet i Alexandria och utbildat sig till läkare. Nu arbetade han i Tyskland, i München. Han hade gift sig med en sjuksköterska, även hon från Egypten, och de hade fått två pojkar. Den yngste var bara två år, Ali ben Hoffa hade ännu inte sett honom live. Det var så mycket för de unga, med pojkarna och lägenheten och allt, så de hade ännu inte hunnit resa ner och hälsa på. De hade skickat bilder på bostaden, stort och ljust och fint på femte våningen. Ali ben Hoffa och hans hustru hade blivit bjudna dit, men sonen och sonhustrun visste mycket väl att de inte skulle komma. Hustrun hade knappt varit utanför hemstaden i hela sitt liv, och själv kunde han inte lämna salongen så länge. Dessutom hade de inte råd, sonen hade erbjudit sig att betala men Ali ben Hoffa hade sin stolthet. Stoltast av allt var han förstås över att han hade en god son. Visst hade det varit en sorg för dem att de inte kunde få fler barn, Anubis’ förlossning hade varit så svår att läkaren förbjöd dem, men att få en så präktig son vägde mer än väl upp besvikelsen. Gud hade kompenserat dem, sa Ali ben Hoffa ibland till sin hustru. Förresten, hellre inga barn alls än att sätta en sådan där slashas som Jimmy, eller hans kumpan Ibid, till världen.

Nu rasslade det till i dörren. Ali ben Hoffa hade förlorat sig i sina tankar till den grad att han ryckte till, gjorde ett ofrivilligt sprattlande med benen och kände det nästan som i militärtjänsten, som om han hade somnat på sin post och blev påkommen av ett befäl.
”God morgon!” sa kunden spefullt. ”Går det att bli klippt här?” Ali ben Hoffa såg på den hågade kunden och kände en instinktiv motvilja, trots att han knappast skulle ryta åt honom att tänka på vad som skulle hända om det kommer israeliska pansarvagnar och vaktposten står och sover. Den främmande var ung, knappt tjugotre skulle han tro, och hade långt glansigt hår samlat i en hästsvans. Om Anubis hade haft sådär långt hår…
”Varsågod och sitt”, svarade Ali ben Hoffa, kyligt men artigt. Han hade yrkesstolthet, som sagt. Kunden satte sig – gick han inte in där som om han ägde hela salongen?! – och lät Ali ben Hoffa svepa om honom schabraket. ”Rakas eller klippas?” Kunden rörde som av en reflex handen mot sitt baby-släta ansikte men hejdade sig halvvägs och flinade åt den ironiska frågan.
”Kan du snygga till topparna och jämna till det lite?” KAN?! KAN du göra det? Och  var det något för en egyptisk karl att tänka på, se ut som en annan Nuno Gomes i skallen!
”Det kan jag”, svarade den egyptiske barberaren kort och drog varligt av snodden som höll den där hästsvansen på plats. Nå, topparna såg faktiskt inget vidare ut. Han kände och fingrade lite på det räffellockiga håret, mätte det med fingrarna och ögonen, tänkte på sin son och frågade sedan: ”Ska vi inte ta det kort istället?”
”Never!” utropade kunden. ”Håret är mitt levebröd!”
”Mitt också”, svarade Ali ben Hoffa. ” Vi tar det som du sa. Vad är det för slags levebröd?”
”Jag är fotomodell. Gör mest schampo-reklam, men en del fezar också.” Och då kände Ali ben Hoffa plötsligt igen honom, fast han inte tyckt att han såg bekant ut förrän då. För några månader sedan hade Hassan al-Hathoris, krukmakaren borta i backen, kommit in med en skrynklig bild som var utklippt ur en veckotidning. En ung, hårfager pojk iförd röd fez med en liten tofs, stirrade katigt emot dem från papperslappen. Krukmakaren hade varit sprickfärdigt stolt över sin son, fez-modellen! Men Ali ben Hoffa bestämde sig för att låtsas som om det regnade. Vilket det inte gör jätteofta i Egypten.
”Jaså”, sa han dröjande. ”Kan det vara nåt, det?”
”Aj-aj-aj, vilket drömjobb! Och vilka fester! Mat, dryck och vilka damer sen – snacka om orientaliska brudar alltså, smuddevutt smuddevuttan lej!”
”Din far måste vara mycket stolt.” Krukmakarsonen dröjde med svaret, barberaren tyckte sig märka ett besvärat drag i hans anlete.
”Farsgubben… ja, alltså, jag tror inte han har tagit in det riktigt. Han har ju levt ett mycket enklare liv. Och det är inget fel med det, men jag kände att jag ville göra nåt annat.” Äsch, tänkte Ali ben Hoffa. Här försökte man vara bussig och prata lite om hans far krukmakaren Hassan al-Hathoris, men vad har man för det? Han nämner inte ens att han är född här och att far hans bor borti backen!
”Nej, vi lever helt olika liv. Och det är ju inget fel att leva lite enklare.” En sån sabla högfärdsblåsa, tänkte barberaren. Han tog ett löst men fast grepp om hela manen och klippte av över en decimeter. Krukmakarens son var så upp-i sig själv att han först inte reagerade, men eftersom det aldrig dröjde långa stunder mellan speglingarna insåg han snart vad som hade hänt. Att han skrek! Flög upp ur stolen, fäktade, svor och gormade om vartannat.
”Förbannade frisör!” tjöt han. ”Jag ska stämma dig! Jag ska bränna ner hela salongen!”
”Akta dig du!” svarade Ali ben Hoffa och hötte med saxen. ”Du hade aldrig fått ett bra arbete med den där frisyren!” Den inte längre fullt så hårfagre gormade och svor och hotade lite mer, sedan stormade han ut ur salongen och drämde igen dörren utan att betala.
”Tamme’faderullan”, småskrattade Ali ben Hoffa för sig själv. ”Det är kanske inte så dumt med en individuell prestation ibland!”

Dafné Meanders längre resa, del 8

Jag hade hört ett småskramligt klirr precis i samma ögonblick som jag tagit upp brevet ur kuvertet. Då borde jag ha förstått att nyckeln till framgång fallit ur kuvertet.

Nu hittade vi den inte nånstans.

Vi stod i köket i min lägenhet och tittade på den affisch med en fabriksny Volvo P1800 som prydde min mittersta köksvägg. Den affischen hade jag ärvt av min farfars bot, som av ”sentimentala” skäl hade sparat den från en tidigare ägare. Bilen var gräddvit och stod parkerad på ett trafikfarligt sätt i vägrenen på en österrikisk alpväg. Bilen symboliserade för oss en tid då ingenting var sig likt nutiden.

Lägenheten hade legat tyst precis som när jag lämnade den tidigare. Den låg tyst nu också, sånär som på suset från elementet. På bordet låg fragment av översättningar; delar av vår hobby. På köksbänken låg rester av vår frukost. På golvet i toalettrummet låg en matta som vi köpt på Moder Tucks Avskedsaffär för över trettio år sedan. Men ingenstans låg nyckeln till framgång.

Vi letade en sund till men sedan satte vi oss och mediterade på var den kunde ha hamnat, vilken lösning som kunde tänkas finnas: hade den försvunnit nånstans på vägen, hade någon kommit hit och tagit den, var den in fact osynlig? Fanns den ändå inte? Det får nästan betraktas som ironiskt att vi alltid i viss mån sökt efter nyckeln till framgång, men nu när den fanns framför våra ögon såg vi den inte. För vi hittade den verkligen inte.

sju blim norr, sju blim blim väster, gelfisk

Plötsligt ekade orden i vår skalle! Koordinaterna! Samtidigt hörde vi knackningar på dörren. Instinktivt infann sig en känsla av fara; bombhot kod rädd – skydd!

Vi såg genom väggar och noterade att två män stod utanför dörren: en vanlig man och en god man. Den ene var ordinärt klädd och hade ett vapen i ena handen (dolt bakom ryggen); den andre var som sagt god men hade sköldar runt sig. Båda hade hjälpts åt att knacka. Vi ställde oss beredda innanför dörren och samlade oss. Tröttheten från händelserna på Knippla hade klingat av och vi kände oss starka, men det fanns ändå en viss oro över att strida igen. Särskilt med tanke på att en av våra förmodade motståndare var en god man.

I en av Rossarios Focault-noveller befinner sig huvudpersonen utanför en svår knipa. Han står ensam utanför en lägenhet och förstår att någon fara är å färde därinne, där hans moster bor. Det är besökare som vill skada mostern och Focault inser att han inte är i riskzonen. Det dåliga samvetet finns inte heller hos honom. För att lösa problemet bestämmer sig Focault för att kasta sig in i lägenheten. Han tar ”plats i problemet”, som Rossario skriver. Lösningen på ett problem baseras alltid på engagemang i problemets lösning. Blir en del av av skiten. Focault går in och räddar sin moster genom att gå in och rädda henne. Sin mors syster.

Striden som skulle utkämpas borde börja nu. För nu öppnade vi dörren för de två männen.

”Douglas Brink?”
”Ja.”
”Du är bestämd och ska bli dödad nu”
”Ja.”

Blixten är ingenting mot hur snabbt mannen med vapnet drog fram sitt vapen. Trots att vi visste att det skulle komma fram från bakom hans välväxta rygg hann vi knappt ducka. Vinddraget fick oss att gunga till. Samtidigt svängde mannen en gång till med sitt vapen och gjorde ett nytt utfall. Som vi parerade med endast tankar.

Att strida i en två kvadratmeter stor hall är inget som rekommenderas. Men det var ändå där vi mötte de två männen som kommit för att göra oss döda. Vi tog spjärn mot dörrkarmen med ena foten, lät den andra böjas från golvet så att vi stod rätt ut från karmen och satte sen våra nävar samman för att bilda en farlig kraftig pose. Vi sprang lös fysiskt våld mot dem. Den gode mannen låste sig vid väggen och tog ingen fart utan bara skyddade sig med kraften från väggen. Men hans mer aggressive kompanjon, han som haft vapnet, flög av kraften från vår attack ut i trapphuset och bröts på mitten mot en marmorstolpe. Döden drabbar alla.

”Min gode man..”
”Jag ger upp!”
”Det är bäst så”

Gode män försöker aldrig om de inte vet med stor sannolikhet att de ha en chans. Så också för denne. Vi kunde därför ta honom upp i luften med magi och få honom att sansa sig och finna sig i sitt öde.

Samtidigt tänkte vi på David och Simon, som vi haft att göra med på vår resa i jakten på lösningen till ett problem som presenterats för oss. Båda var i säkerhet nu. Men lösningen på problemet borde finnas i den här lägenheten. Vi gick ut i trapphuset och kontrollerade att vår angripare var död. Därefter gick vi in och låste dörren om oss. Med en nyckel vi aldrig sett förut.

SLUT.

 

 

Dafné Meanders längre resa, del 7

En gammaldags bil, en lägenhet med högt i tak och en burk eller flaska i glas.

När jag tänkte på det var det ju självklart: min mor är syster till mina enkla nöjen. Koordinaterna hade jag inte brytt mig om – det gör man ju sällan – men ledtrådarna hade jag omedvetet ignorerat; nonchalerat dem hade jag gjort och det fick jag nu sota för. Jag måste hem till min lägenhet, som förvisso hade rejäl takhöjd, och där finna den pusselbit som uppenbarligen hade trillat ur kuvertet den där morgonen för länge sedan. Det var som om en våg av känslor rullade igenom mig; inga strikt logiska tankar eller magiska analyser. Endast känslan av att ha löst gåtan. Uppdraget kunde bli slutfört inom kort, bara jag fick möjlighet att ta mig hem. Jag såg på Simon, som satt avsvimmad på stolen framför mig. Han hade haft rätt. Och nu skulle jag hjälpa honom härifrån.

Då kom media.

Från första början förstod jag att det skulle bli svårt att undvika dem, de surrande jävlarna. Min tre minuter hade inte ens gått innan jag kände dem krypa på i luften. Kameror är som myggor eller knott, brukar man säga, och det stämmer. Det cirkulerar kring en och dricker ens blod på ett irriterande sätt. Som vampyrare i de gamla filmerna. Och nu var de här på full kraftighet, för att kanalisera mitt liv ut i regionens alla hörn. Jag skulle bli uthängd så det small om det. Eftersom jag anade att det dessutom skulle dyka upp krigiska fiender när som helst var jag tvungen att ta oss härifrån illa kvickt. Jag kunde naturligtvis inte heller lämna Simon.

För att inte bli sedda alltför väl smalnade jag min sfär till lövtunn. Simon vaknade inte men jag kunde bekräfta att han andades när vi började sväva uppåt på grund av gravitationens utmoment och de magiska formler som jag mumlade. Jag var ännu alltför trött för att orka göra något avancerat trick. Kamerorna såg oss knappt, även om vissa med uppgraderingar kunde sensa oss i faggorna.

Knippla var på den här tiden ett tillhåll för tankeindustri, hade ingen materiell tillverkning eller kundkontakt. Alla hus längs gatan var grå och tysta så här efter arbetstid. Det rörde sig inte mycket folk här, bara enstaka män satt och rökte efter arbetet. Men kamerorna hade som sagt hittat hit. Det enklaste sättet att ta sig härifrån hade varit tidrumshopp, men jag var ännu inte kraftfullt skicklig nog. Dessutom var Simon en börda för mig, rent mesiskt.

Ut ur krogens bakdörr hade nu en del långa fiender kommit. Jag såg genom skimret renegaden skyndsamt gå in i en bil några hundra meter bort. Resten av fienderna gick lite planlöst runt om oss på gatan, slog undan en del kameror men poserade också patetiskt inför dem, med sina stilla förhoppningar om att bli upptäckta av den virtuella verkligheten en vacker dag. Jag hade alltid äcklats över sådan poser, när offren försökte se ut som förövare och tvärtom.

Just medan jag funderade på detta äckel, på renegadens hastiga avresa (varför hade han inte försökt finna mig där jag svävade?) och på våra möjligheter att ta oss härifrån, kom en stor luftboll rullade in på området. Den kraschade några kameror, rullade över ett par fiender och stannade bromsartat precis bredvid ingången till Gyllene År. Fienderna ryggade tillbaka när de såg bollen, som var mer än tre meter i diameter. Den hade krossat många i sin väg, efter vad det verkade.

Bollen bubblade lätt när den sänkte sin energi och stillnade. Fienderna runtom höll sig på säkerhetsavstånd men mediakamerorna var närgångna. När luften började pysa ut passade de på att få med allt rätt ut i den riktiga verkligheten som folket tittade på.

I cirka tio sekunder pyste luften ut. Därefter sprack bollen och kvar framför dörren till krogen Gyllene År stod en lång och gänglig person i sina bästa år, med sedvanliga utbildningskläder på kroppen och en ryggsäck full av erfarenhet på ryggen. Personen i fråga var inte förvånad över vilken miljö den hade hamnat i, eftersom den var mycket väl medveten om sin egen situation. Den höjde en av sina händer och smekte luften framför sig, uttalande de vanliga orden: blim tysk. Mitt namn är Dafné Meander. 

(Fortsättning följer…)

 

 

Mellanstick

Ja, här kommer vi in mitt i Dafne Meanders längre resa. Det där var en anspelning på när Leif Loket Olsson gjorde reklam för lördagens Bingolotto i Fångarna på fortets reklampaus. Då sa han nästan alltid så – ”Ja här kommer vi in mitt i Fångarna på fortet…” Undrar om han inte körde en liten lottdragning också?

Nåväl, nu ska det handla om översättningar. Förri tiden, alltså före Fångarna på fortet, var det vanligare än nu att man översatte engelska låtar till svenska. Ja, från andra språk också förresten. Världens bästa band Flamingokvintetten gjorde t ex Dag för dag efter Tag sur Tag och Var är dina svarta ögon? efter ¿Donde estan ojos negros? för att inte tala om Drömmen om Maria efter Nova flor. (Det sista var visserligen ingen översättning, men jag ville ändå ta med den eftersom den påminner mig om en Maria jag kände en gång… som tyvärr föredrog killar med tatueringar.)

Novell, jag tänkte göra ett tappert försök med Manowar’s The gods made heavy metal. Först originalet av Joey DiMaio och Karl Logan:

The Gods Made Heavy Metal And They Saw That It Was Good
They Said To Play It Louder Than Hell
We Promised That We Would
When Losers Say It’s Over With You Know That It’s A Lie
The Gods Made Heavy Metal And It’s Never Gonna Die

Här min översättning:

Si, gudar gjorde hårdrock, och de såg att det var fräckt
Sa åt oss: ”Spela högre än troll!” Det lovte vi direkt

När fjås tror det är över
Vi vet, de pratar snö
Si, gudar gjorde hårdrock, och den kommer aldrig dö

Lite mycket Fröding kanske. Men whatever.

/LillaJohan

 

 

Dafné Meanders längre resa, del 6

”Du har följt ett villospår. Du måste gå åt andra hållet, tillbaka till starten. Din lägenhet är den plats där resan började och där uppdraget har sin lösning. Du har missat en viktig detalj. Du missade att det föll något ur kuvertet från uppdragsgivarna. Starten är målet. Starten är målet för första etappen. Gå tillbaka. Din vän David klarar sig. Det här spåret är inte relaterat. Gå tillbaka, Douglas!”

Sömndrucket hörde jag Simon the Behaviors ord. Genom min sargade världsuppfattning kunde jag förstå att han förmodligen hade samlat korrekt information och  jag tackade honom i efterhand för detta. Just nu kunde jag dock inte tala utan försökte istället febrilt samla tillräcklig kraft för att ta mig ur den prekära knipa jag satt i.

Vi satt jämte varandra, Simon och jag, på varsin trästol. Bundna till händer och fötter. Runt omkring oss surrade våra fiender och en av dem stod tydligt och bevakade oss. Eftersom jag misstänkte att det fanns minst en renegad i rummet förstod jag att det inte var lönt att bara slita sig loss. Mina muskelkrafter skulle visserligen ta mig framåt i rummet men jag kände mig inte stark nog att tackla dem alla. Det var minst femton fiender i rummet. Och samtliga hade revolvrar eller påkar i händerna. Jag tänkte länge på hur jag skulle komma fri, med Simon med mig.

Den som vaktade mig var omkring två och sjuttio. Den var smal men såg stark ut. En gång i Hjällbo hade jag dragit en sådan rätt upp i taket och knäckt den. Sprängt skallen mot betongtaket. Så hade jag klarat av det uppdraget. Men då hade jag ork. Nu var jag alltför trött.

Simon hade viskat informationen till mig. Nu satt han med huvudet bakåtlutat och visslade svagt på en melodi från Gamla Landet: Jag håller mig i handen för den goda smakens skull. En fin bit, men lite väl dyster för min smak egentligen. Jag föredrog pop. Simon vissling fick mig dock på kreativt mode, jag kände hur mina idéer började komma tillbaka till mig. Idéer om hur jag skulle komma loss.

En av de mer perifera personerna i köket kom emot oss. Den var stor och stark, det syntes lång väg. Längs kroppen satt en slimmad dräkt i mjukplåt. Håret var bakåtstruket som en hjälm och i handen vilade en strimma av ljuskraft. Det var en renegad av mellanrang; ingen färsking men inte heller en mästare. En lagom motståndare i vanliga fall men en fruktansvärd fiende i det tillstånd i vilket jag befann mig. Den ställde sig framför oss och smilade som ett as. De långa tänderna fram lös av grönska och droppade saliv. Jag äcklades.

I rummet blev det nu viss rörelse. Fienderna samlades runt oss och en av dem tog tag i Simons stol och drog den bakåt. En annan tog fram sin påk och formade den till en kniv. Jag förstod vad som var på väg. Jag kunde ju faktiskt se i tiden. Och en knivstöt i halsen var inte första gången jag var med om; mitt yrke hade många gånger försatt mig i situationer som mina barnbarn aldrig borde få höra om.

Orden ”du ska dö nu” var det ingen som uttalade. Inte heller var det renegaden som skulle göra något mot mig. Istället kände jag bara kniven närma sig, det var ett hugg som färdades mot min strupe. Men, som förutsagts, fann jag mig.

I enlighet med principerna för förminskning gjorde jag mig tunn och blev mitt i mina kläder, liten som jag var, starkare än förut. För att förstå detta måste man tänka på hastighetsskillnaden mellan däcket och navet på ett hjul. Alltså ligger ingen magi bakom detta trick; endast en sällsam förmåga att anpassa sig. Jag kunde med min nyvunna styrka andas in och blåsa upp mig själv igen, men denna gång utanför både kläder, rep och stol. Jag stod således, inom loppet av ingen tid, naken och fri mitt framför en renegad av mellanrang, samtidigt som en kniv ämnad för min hals for genom luften bakom mig. Renegaden var den ende som hade hunnit uppfatta vad som hände och anföll direkt.

Striden som nu utkämpades var på ett plan som övriga i rummet inte förstod. Vi svävade inåt, den aggressive renegaden och jag, men förstod oss själva som utanför striden. Mina händer for instinktivt upp till skydd när den slog mig med blick av hat. Smulade tårar skyddade mig. Allt skedde så snabbt att det inte kan beskrivas; vi bände rummet så det smatt till och studsade tillbaka runt sin egen axel. Den anföll mig och jag försvarade mig. Ord och blickar, eld ur händerna och vågor av ren energi. Som i en film.

Hur jag lyckades backa bakåt och rädda Simon får eventuellt anses vara en gåta. Men jag lyckades med det. Jag höll renegaden på avstånd med hjälp av min förmåga att undvika dess kraftiga attacker. Jag gick snabbt med ryggen mot Simon, tog upp honom med stol och allt. De andra i rummet kunde inte se oss så snabbt som vi gjorde detta. Simon märkte inte ens att jag tog honom i min famn. Renegaden stötte med all sin kraft mot mig. Faktiskt vacklade jag stort men när jag väl plockat upp Simon behövde jag inte heller stå rak. Jag hade nu visserligen möjlighet att försöka vinna striden. Men min förmåga var inte stark. Jag var inte skicklig nog. Istället tog jag Simon inom min lilla sfär och skyddade honom, samtidigt som jag lät mig själv falla uppåt, för att lura renegaden. Jag gav upp och böjde mig som ett vasstrå. Enligt klassiskt manér. Och jag föll genom taket ut över väggarna.

Plötsligt befann jag mig således utanför huset på Knippla. Det var skönt att andas frisk luft. I tre minuter kunde jag nu tänka igenom uppdraget och kontemplera. Sedan skulle gatan vara överfull av media och fiender.

(fortsättning följer…)