Pekpinnemordet – del 1
DEL 1 – In medias res
”In medias res”, stod det på whiteboarden. Litteraturvetenskapens grundbegrepp, a-kurs, introduktion. Allt det där, ni vet. Men klassrummet var inte ens halvfullt. Fan vilken besvikelse, tänkte Vivienne-Christine, och jonglerade med pennan. Hon lät den singla mellan tummen och pekfingret. Hon älskade den typen av aktivitet.
Samtidigt lät hon blicken svepa över den klena skara som utgjorde hennes första undervisningsgrupp på det nya jobbet som lärare i litteraturhistoria och litteraturvetenskap på Silverkällans folkhögskola, avdelningen för humaniora. Medan blicken svepte unnade hon sig dessutom, som en metafiktiv parentes till namnet på avdelningen där hon börjat arbeta, att inombords fnissa lite åt det faktum att den mer praktiskt orienterade delen av Silverkällans kursverksamhet i folkmun kallades för ”hur-man-göra”. Kul, faktiskt, tänkte Vivienne-Christine.
Blicken började nu inte bara svepa utan även registrera klassens utseenden och förehavanden.
Där fanns bara fem elever i rummet. Längst fram satt en kvinna i 45-årsåldern, med kort ljust hår och fleecetröja; snett bakom henne två män med hipstriga respektive normcoriga kläder; ett par platser från dem i sidled en three-piece-suit-man med tydlig peruk; slutligen satt längst bak en liten tanig kvinna i jeans och flanell. Samtliga utövade det uppmärksamma tittandets ädla konst och hade all sin koncentration koncentrerad koncentriskt mot tavlan och läraren. En fes ljudlöst.
I samma stund parkerade en färdtjänstbil utanför skolans huvudentré. Ut ur bilen rullade en man, på skenorna av halkskyddsräfflat aluminium, med självsäkerheten hos en man som på skenor av halkskyddsräfflat aluminium rullar ut ur en färdtjänstbil med stor självsäkerhet. Han bromsade sin rullstol på stenflisen, tog ett djupt andetag, förnam diffus lycka och slöt ögonen i stillsam eufori, ty poliskommissarie Magnus Javier älskade av hela sitt hjärta att anlända till folkhögskolor.
Lektionen hade pågått i fyrtiofem minuter och första rasten i tio, och Vivienne-Christine hade suttit i sju minuter vid en slät kopp i elevpentryt, så nu var det väl dags att fortsätta. Det hade gått lite segt, tyckte hon när hon kliade sig bakom ryggen. De fem eleverna hade varit relativt tysta och ingen hade egentligen sagt något särskilt intressant. Utom möjligen när kvinnan längst fram hade påpekat att det visst inte alls var någon bra idé att hämnas sin makes svek genom att döda nya blivande frun och sedermera barnen. Hennes ordval hade varit intressant: ”… det är så jävla litterärt, ha ha!…” Mycket märkligt, tänkte Vivienne-Christine. Men Medea var ju en märklig kvinna. Men kvinnan längst fram – vad var det nu hon hette? – verkade ganska alldaglig.
Ja ja, skit samma. Nu var det som sagt dags att fortsätta, så Vivienne-Christine sköljde ur koppen och sträckte på ryggen. Hon sneglade i förbifarten ut genom fönstret och såg att den där färdtjänstbilen visst fortfarande stod kvar. Snygg design, tänkte hon och hostade lätt.
På vägen mot klassrummet bestämde hon sig för att ta upp begreppet katharsis, innan de pratade vidare om myternas betydelse, men precis i dörröppningen såg hon något som fick henne att förstå att det nog inte skulle bli fler grekiska profetior eller svårdefinierade teaterbegrepp idag. Ty längst fram i klassrummet låg den three-piece-suit-klädde mannen utsträckt på katedern, med hjärtat genomborrat av en pekpinne. Hans peruk dinglade på den ännu svajande pekpinnens skaft.
(Fortsättning följer…)
Dr Bombay alias Dr MacDoo alias Carlito osv…
Till hösten får vi chansen att lyssna till en hel rad musikaliska storheter från det glada 90-talet när nostalgiturnén ”We love the 90’s” drar land och rike runt. Här kan man läsa om konceptet i en tidning. Turnéns största stjärna är kanske E-type, men bland de namnkunniga akterna märks även en viss Dr Bombay.
Denne indiske doktor är väl bekant för de flesta som var med på 90-talet och många minns säkert också hans kusin från Skottland, Dr MacDoo. Att dessa två läkare faktiskt var en och samma person är de flesta överens om, men en annan fråga kring identitet har vållat större meningsskiljaktigheter. När jag hörde talas om Dr Bombays comeback påminde jag mig att det för ett antal år sedan ryktades att den multibegåvade (och troligtvis av multipel personlighetsstörning lidande) mannen bakom Johnny Moonshine/Dr Bombay/Dr MacDoo/Carlito skulle vara samma person som dolde sig bakom artistnamnet Günther. Vad jag däremot inte kunde minnas var hur det faktiskt förhöll sig med sanningshalten i detta rykte…
Således har det blivit dags att skaka liv i debatten rörande huruvida Dr Bombay och Günther är en och samma person! Denna diskussion har inte bara förts vid köksborden, i kaffekön och i tv-sofforna. Givetvis har frågan även ventilerats på Internet. I juni 2004 slängde signaturen ”Undrar” ut denna fråga på debatt.passagen.se: ”Någon som vet vart Dr Bombay har blivit? han var en lustig figur. Har för mig att han var dansk, eller?”
Den efterföljande diskussionen går att se i tre olika strukturer, där jag tycker att trädstrukturen ger den bästa överblicken och bäst belyser frågans komplexitet:
Självklart rekommenderar jag att ni själva tar del av debatten genom att klicka på bilden som också är en s.k. hyperlänk. Jag gör dock ett försök att bena ut de olika åsikterna som framkommer. Först frågan om Bombays etnicitet och där reder signaturen ”Styrbjörn” verkligen ut begreppen:
Heldansk eller halvdansk eller svensk…. beroende på vilket perspektiv man anlägger.
pappa Ejner, f i Danmark
mamma Grethe, f i Danmark
bror Niels Erik, f i Danmark
bror Tom, f i Danmark
syster Vinni, f i Malmö
Jonny själv, f i Malmö
tvillingsystern Susanne Birgitta, f i Malmö
Hur dansk detta gör Dr Bombay (Jonny) låter jag vara osagt, men ”Styrbjörn” verkar ju definitivt ha koll på familjen. Ett litet frö av tvivel sår dock signaturen ”The Apostel” som i två olika inlägg hävdar att Bombay faktiskt är en indisk artist. Nog om Bombays ursprung och nu istället till den verkligt intressanta frågan om identitet. Här ett axplock av de olika teorier som läggs fram kring Bombay/Günther-problematiken:
Signaturen ”muuu” hävdar att Günther i en intervju uppgett att han tidigare uppträdde under namnet Dr Bombay. Intressant, och varför skulle Günther ljuga? ”The Apostel” däremot dementerar inte bara att Günther och Bombay är samma person, utan går ett steg längre när han hävdar att det är skrattretande att Bombay och MacDoo är en och samma. Signaturen ”skitsamma” är tvärsäker: ”Han riktiga namn är Jonny Jakobsen. och han är utan tvekan den nuvarande Günther.” Han får dock mothugg av ”trius cantatis bectela” som är lika säker på att det inte rör sig om samma person. Säker verkar även signaturen ”bombay” vara när han skriver att den som tror att Bombay och Günther är samma person ”har fruktansvärt fel”. Samtidigt är ”andré” ”dösäker” på att de är samma och signaturen ”!!!” skriver att ”jag är bästis med gunter och jag har åkt taxi med dr bombay i indien calcutta – dom är samma!!!!!!!!” Slutligen kan också nämnas att signaturen ”GALD2” (som säger sig vara Dr Bombays bror) hävdar att Bombay avled 15 februari 2003 som följd av att ha fallit i en trappa. Detta tror jag inte så mycket på eftersom det skulle innebära att en bedragare just nu uppträder under namnet Dr Bombay.
Debattens vågor gick som synes höga, men jag känner mig inte mycket klokare. Kanske dags att få lite struktur genom kalla siffror? En snabb statistisk undersökning ger vid handen att fyra skribenter anser att det handlar om samma person medan fem hävdar motsatsen. Ganska jämt med andra ord…
Nu har det slutligen blivit dags att väga de olika åsikterna som framkommit mot varandra och göra sin medborgerliga plikt och rösta:
Tack för mig!
/Gubben i biblioteket
Utkast
Alla vet ju vad ett utkast är. Detta är ett sådant. Ett utkast alltså. Det är tänkt att bli ett skriftligt inlägg om att skriva utkast till blogginlägg. Förmodlingen kommer det att innehålla en del bilder, lite fakta om bloggvärlden och så. Samt en och annan ordvits. Alla vet ju vad en ordvits är. Detta är en sådan: Vilken skådis säljer billiga teknik-prylar? Dustin Homeman! En ordvits alltså. När man skriver ett utkast är det viktigt att ha en idé. Alla vet ju vad en idé är. Ingen idé att förklara det vidare. För ni vet ju redan. Istället kan man berätta att idén inte måste vara färdig när den lägger grunden till ett utkast. Däremot måste den, idén alltså, rimligen vara färdig när själva blogginlägget som utkastet strävar mot att till slut bli är klart. (Alla vet ju vad en onödigt lång mening är. Den föregående är en sådan).
Alla vet ju vad en radbrytning är. Ovanstående mellanrum mellan styckena är en sådan. Här följer ett till:
Här följer två till:
Har någon av er Word? Microsoft Word? Ordbehandlaren. En ordbehandlare vet nog alla vad det är. Åtminstone ni som vet vad Word är, ni kan tänka efter och komma på det själva. Så här är det i Word hur som helst. Att man leker med ord och radbrytningar för att skapa ett dokument. Detta är väl ett dokument kan man säga, eller åẗminstone ett utkast till ett sådant. Blir ett utkast ett dokument när det är klart eller har det varit ett dokument hela tiden? I datorns värld blir ju dokument dokument redan i ögonblicket då de skapas, men i verklighetens värld kan man knappast påstå att ett tomt ark är ett dokument redan då det tillverkats på pappersbruket, det är inte ens ett utkast.
Alla vet ju vad allt detta handlar om. Tre saker: Utkast, idé, ordvits och pappersbruk. Fyra saker.
Bloggandets fyra grundpelare. Apokalypsens fyra ryttare. Utkast, idé, ordvits och pappersbruk.
Några frågor på detta?
Ja! Jag har en fråga: var är de utlovade bilderna?
Alla vet ju vad en bild är.
PS. Kolla gärna in fler av våra inlägg. Vi refererar i dessa till modernare humor och det är en hel del musik också faktiskt.
PPS. Lalla vet ju vad att översätta vill säga. Och precis som Monty Python räddar vi detta knäppa försök till skoj med en sång:
PPP. Alla vet ju vad ett samarbete är. Detta inlägg är ett sådant. Mellan Mustig Soppa och Learsz. Två bloggare alltså. Vet nu alla vad en bloggare är? Tjing!
Rimsmide – bildvisning
Alltså, den här idén har funnits ett tag och var dålig redan innan det taget började. Men nu blev det så här.
Mustig soppa:
Lustig soffa:
Fuktig toffla:
Gul, fin kofta:
Gullig loppa:
Rustik trappa:
Stupid pappa:
Nyckeln till framgång
I sommar fyller jag 27 år. Var har mina steg på jorden lett mig?
Jag googlade nyckel till framgång för att se vart det gått fel.
En snabb safari genom rubriker:
Några pekar på samarbete. Det säger forskningen. Jag tror det handlar om tidiga samhällen, ”kontrakt” mellan individer, in- och utgrupper.
Andra lyfter fram passion. Det handlar om kreativitet och inspiration.
Vidare förstår jag att det kan bero på inställning. Hur viktig är din inställning? Mycket, säger många.Ytterligare några menar att det är ”dialog med vårdcentralerna” som är nyckeln till framgång.
2011 var det en massa saker som gällde. Det stod väldas mycket i en pdf-fil som jag hittade, men jag orkade inte läsa. Alla verkade gilla entreprenörskap.
2008 var det, och nu gissar jag bara, snarare fiendskap och list som var the shit, fast här braskar jag lite.
Jag började skriva detta inlägg i hopp om att kunna sluta lite sköj men jag har tappat tråden. Tänkte först lista en massa grejer och sen skriva att jag inte hittar någon som säger att självömkan är nyckeln till framgång, men det där med självömkan känns ju rätt unket. Ett kort jag kört med mycket det sista. Riktigt tröttsamt är det faktiskt. Helt värdelöst. Sänker energin i rummet.
Jag är värdelös.
Jaha. Där satt den.
Klassikt upplägg. Att skämta med sig själv. Jag började i en ände och jag tror jag har trasslat till det. Borde jag slutat?
Nu har det nog… blivit dags.
Så att säga.
Japp.
Nyckeln till framgång är trams ty det har jag läst på internet. Man får leta ganska länge men det finns där.
Lycka till!
Saker som passade ganska dåligt som mustasch, eller helt enkelt bara inte genomfördes ordentligt, del 1
För några inlägg sedan kunde man läsa att en mobiltelefon i kombination med ett par händer kunde bli till en passande mustasch. Om ni missat det, klicka här eller scrolla ner två inlägg. Oavsett; det har visat sig att den lite tokiga idén har skapat en våg av efterapningar, framförallt bland unga. Men precis som med den där korta perioden runt 2003-2004 när hockeyfrillan var tillbaka för en stund handlar det här om en mesig, lätt misslyckad version av originalmodet. Särskilt eftersom mobil/hand-mustaschen verkligen inte var ett lyckat koncept från början…
Nå, här är tre exempel på mer eller mindre misslyckade mobil-baserade ansiktsbehåringar som ploppat upp på nätet sedan vi började med vår grej här på Soppan. Först ut, en cover av Learsz idé rakt av. Fast den här tjejen har ju inte fattat att mustaschen ska sitta mellan näsan och munnen. Samt vara fäst vid huden.
Nästa person, som lustigt nog också är kvinna, har satsat på en mer klassisk polisong. Alltså ingen mustasch. Det gör inget
Slutligen, en kille som bara är riktigt snäv.
”Läkarbesök och jäkelskap” eller ”Vem stack in fingret?” – farsartad monolog i doktorsmiljö, relativt kul
Jag var på ett läkarbesök häromdagen. Anledning: jag har haft ont i svanskotan några veckor och tänkte att det borde kollas upp.
Svanskotan – ni vet vad det är? Alltså längst ner på ryggraden, där svansen satt när människan hade en sådan för typ tusen år sen, eller tiotusen år sen kanske det är? Skit samma, jag hade ont och kände igen just den här typen av smärta sen jag själv gick på apstadiet; smärta på grund av hårda trästolar och klen rumpmuskulatur. Och nu var den alltså tillbaks, värre än nånsin!
Historisk presens: Jag beställer således tid på vårdcentralen, kommer dit och sätter mig i väntrummet. Man är ju alltid lite nervös inför ett läkarbesök, men jag känner ett relativt lugn och förväntar mig att bli upplockad av distriktssköterskan Majbritt eller Vivianne-Christin eller nåt, safe as shit, inga pinsamheter. Som en förlängning av skolsköterskan helt enkelt. Tryggt och totalt oattraktivt. Tror jag… Då hör jag mitt namn: ”Lars?”…. Tittar upp, går fram, hälsar på…. Mia, 25-30 år. Ett bombnedslag i landstingsdräkt. En tuff brud i läkarrock. ”Hej hej, Lars heter jag”, men inombords säger jag lite amerikanskt: ”oooops…..”
Ok, vi sätter oss, jag berättar om mina problem. Beskriver smärtan. Får massa frågor om andra besvär som jag inte har haft: ingen feber senaste tiden, inga strålande smärtor ut i benen, inga dunkla sådana heller, ingen blod i avföringen, inget svid när jag kissar. Allt är liksom bra förutom värken i baksätet, och Mia, 25-30 år, ställer sin diagnos som såklart precis överensstämmer med min egen amatörmässiga sådan: jag överbelastar svanskotan och behöver typ träna musklerna mer, sitta bättre osv.
Men, och här följer ett direkt citat från Mia, 25-30 år: ”jag vill ändå gärna känna i din ändtarm….”
Tystnad. 
Men tro inte att jag är oförberedd på den här grejen. Oh, no sir! Jag är ju en modern ung man och har dagen innan använt en alternativ sökmotor på internet för att få information om hur skador på svanskotan kan uppstå och bör bekämpas. Där stod, bland annat, att den kan hoppa ur led, vid exempelvis slag eller sparkar, och att det då lättast rättas till just genom att läkaren, åtminstone får man hoppas att det är läkaren, stoppar in två fingrar i rumpan på en och trycker den tillrätta. Så jag är halvt beredd på denna utveckling av besöket. Jag har duschat extra noga, använt deodorant och tagit rena och hela kalsonger på mig, till skillnad från vissa gamla kalsonger jag har, med stora hål i; kalsonger som man köpte i Ullared 1999. Ett par Kloster med lufthål – gluggar in till sakristian, som Björn Ranelid skulle sagt.
Men ändå, grejen att få något upp i gumpen en vanlig fredag, vid lunchtid? Tanken på intrång via förbjuden ingång lockar inte alls. Jag menar, man vill ju oftast ha bakvägen fri om det skulle vara fara å färde. Och ska det pillas i baken på mig så får det ha föregåtts med lite stearinljus och Barry White, en flaska vitt eller åtminstone en nytecknad försäkring. Eller Jack Black. Eller Pink. Eller Kiss. Skit samma.
Och vad svarar man för övrigt på något sånt här? Jag är ju beredd på frågan så det blir inget ”Va!” eller ”är du sjuk i huvet!”, men å andra sidan vill jag inte verka för mottaglig så jag kväver direkt ett glatt och frejdigt ”kör i vind!” samt ett litet otippat ”Äntligen!”. Istället kommer jag på mig själv med att säga ett lite dröjande ”Ja, tack…” Varför? Ett dröjande ”Ja, tack….” hör man ju bara från en charkuterist som väntar på nästa beställning. ”Ja, tack? Tre hekto Edamer?”
Skit samma. Mia, 25-30 år, ger mig nu order att ta av byxorna och lägga mig på britsen, ni vet den där med värdens största toarullshållare vid fotändan. ”Men”, säger hon också: ”du behöver inte ta av dig kalsongerna”… Huh? tänker jag. En viss oro stiger i kroppen. Jag borde kanske tagit kalsongerna med hål i istället, för det här kommer att strama ordentligt – slita gott på resåren så att säga.
Mer hinner jag inte tänka innan Mia själv,fortfarande 25-30 år, drar ner mina kallingar och jag får ett iskallt jesustecken i tarmen! Gud vad obehagligt! Satan vad hemskt! Jag blundar med tårar i ögonen och ser en särskriven tidningsrubrik i fetstil framför mig:
UNG BLOGGARE BAJONETTAD AV FINGERPUFFRA I SLUTRYGGEN – GJORDE SKIT ONT
Jag ligger i fosterställning som när man var liten och hade feber och tog tempen i rumpan; skillnaden är att den här termometern är en dubbelpipig handpistol. Den känns lika stor som termometern vid Domkyrkan. 37 grader, högt tryck, risk för jordskred….
Och hon, Mia, 25-30, börjar direkt greja runt. Frågar om det gör ont si och så…? Nej, nej, allt känns så bra…. Eller ska man säga sanningen? Du har ditt indexfinger i mitt slutkapitel, vad tror du? Jag hinner till och med tänka: usch! undrar om hon petar sig i näsan ofta, men hinner inte bestämma mig för för vem det skulle vara värst. Och dessutom stör det mig att hon är så grundlig i sitt arbete. Så noggrann, så petig – närmast anal.
Jag hinner också tänka att vad sjukt det hade varit om hon fastnat. Hur gör man då? Ropa på en syster som får komma in och dra i hennes fria hand, spreja med låssprej eller kanske bara blåsa riktigt hårt i min mun. Funkar det?
Men det tar slut, utan att Mia, 25-30, har hittat några fel i min tarm. Och det känns nästan värst efteråt, med skammen att se henne i ögonen medan man drar på sig byxorna och vaggar bort till jackan. Vi tar hastigt adjö och jag rullar hjulbent mot närmsta kafé för att dränka skammen med kaffe och nåt bakverk….
//Learsz Gerhardsson
PS. Detta är manus till min stand-up som jag kör på Bajsnödigt, House of Win-win, nu på onsdag 30/2. DS.
Ja, hur är det med poesi egentligen? Kan den fängsla?
Kära läsare!
Se detta som ett öppet brev till min medskribent Mustig Soppa, som i sitt senaste inlägg valde att diskutera begreppet poesi på sitt sedvanligt engagerade vis. Med förfinad förmåga rör han sig över språkgränserna och penetrerar problem från flera håll samtidigt; han är närmast att betrakta som en litteraturvetenskapens Hitler i det att varken danska, tyska eller franska barriärer är honom skrämmande.
Poesi ska alltså fånga oss, med sina vackra fraser, sitt relaterbara ämne, sin mystifikation av verkligheten och sina balla grejer i allmänhet. Så långt har herr Soppa helt rätt, såklart. Men vad händer sen? ”Fångad men inte fängslad”, är ett gammalt indianskt talesätt som kommer för mig. Att gripas av poesi är som att gripas av en polis: den kan aldrig fängsla dig för en längre tid. Istället vill du smita, rusa genom staden mot nästa clash of the titans med nästa dikt. Eller? Vissa vill ju inte bara fångas, de vill även hållas fångna. Är ni med på skillnaden?
Det är alltså här Mustig Soppa tappar bort sig i sitt resonemang, eller snarare: det är här han stannar upp och vänder sig åt fel håll. Han måste fortsätta. Det finns något bortom den rena poesin; alla präster både här och i Egypten kan intyga att det är sant. Kanske är inte ”prosa” mer än en del av svaret, men jag vill gärna vara en del i det större som finner vägen ut, lite som Björn Kjellman.
Jag hoppas inte Mustig Soppa tar illa upp för att jag valt att fortsätta på samma spår samtidigt som jag knör mig förbi och till och med försöker putta honom åt sidan. Han vet nog att jag respekterar honom som skribent och medbloggare, tillika som mänska. Jag säger som jag sa till Unni Drougge: Tack för att du håller debatten vid liv!
//Smala Referenser (bror till Smala Sussie samt till Lilly och Sussie, och till vanlig sushi)
Tema: God fortsättning. -Flera dagar av jul
God fortsättning. På vadå?
Jo, enligt min bok, fortsättning på julen som åtminstone varar i tolv dagar fram till trettondagsafton.
Här kommer en version av en gammal julklassiker.
12 days of presets. Garagebandhumor. Kanske det snävaste jag gjort.
Mustig soppa 