Den kaukasiska degcirkeln

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Skryt kommer här ”Den kaukasiska degcirkeln” av LillaJohan!

Varberg 2001. Die Bettler bettlen, die Diebe stehlen, die Huren huren. Ein Moritat-singer singt die moritat von Mackie Messer. Och det var ju Bertolt Brecht som skrev Dreigroschenoper, eller Tolvskillingsoperan som vi säger på svenska, men vem komponerade musiken? Fyll i kompositörens efternamn på lodrätt tre, med sex bokstäver.
Det var i början av juni. Svenska herrlandslaget i fotboll skulle möta Moldavien på kvällen, Henke Larsson skulle göra fyra mål varav tre på straff, Marcus Allbäck ett och Niclas Alexandersson ett. Marcus Allbäck hade några dagar tidigare dunkat in två bollar mot Slovakien och tillsammans med några andra starka insatser gjort sig förtjänt av Guldbollen, men den gick till en mittback istället. Han som fick bli kvar, när Jocke Björklund petades… Det hade hänt några månader tidigare, på våren. Vissa av oss hade inte kommit över petningen av Jocke Björklund och skulle inte göra det heller. Och Förlåta, det skulle vi aldrig (vilket inte är en titel på en Bra Böckers bokklubb-bok från 70-talet av typ Sven Edvin Salje utan nåt som jag snöt fram ur näsan bara sådär och tyckte att det lät lite fräckt. Jodå – han blixtrar till ibland, Grimmared.).

Vi var i Varberg med klassen (åttan). Vet inte exakt vad vi gjorde där mer än att spela minigolf och glida runt, om vi fått några tråkiga uppgifter att ta reda på typ ”Hur många träd finns det i Brunnsparken?” eller ”Vad heter statyjäveln på torget?” men vi åt i alla fall lunch på en pizzeria, vi kan kalla den Campari. Det var min första gång på Campari. Jag minns vilken pizza jag åt. Köttfärssås, bearnaisesås, bacon och lök.

Varberg 2020. Början av juli. Tillbaka på Campari, hungrig efter en dejt som jag redan visste inte skulle få någon uppföljare. Minns inte namnet på pizzan jag beställde 19 år tidigare förrän jag känner igen det utifrån ingredienserna på menyn – Matcho (sic!). Beställer sådan för sakens skull. Serveras. Smakar. Den är inte god. Och jag frågar mig – Var det såhär det skulle bli?

Det var ju denna pizzerian som det snackades om dengang, att den var så himla bra. Det är också så jag minns det, men nu sitter jag här och äter en pizza som inte är god. Var här inte trivsammare förr? Rött och lite mörkt? Nu är det ljust och kalt. Rostfria stålben. Här sitter jag och äter en pizza som inte är god. Kan min Brecht. Har bott i Uddevalla. Känner folk som är på TV ibland. Man about town, liksom. Och här sitter jag och äter en pizza som inte är god.  Har det changerat så till den milda grad eller är det mandrom som har fått pretentioner?

Herr Kaltenbrunner: Hördududu– skulle inte den här pizzan duga åt dig, va? Är du så märkvärdig? Nog 17 skulle den ha dugt åt dig när du var 14! Var det inte du som häromveckan gav en enda mager fattig stjärna till en restaurang långt ute på den landsbygd du så gärna säger dig värna? Bara för att schnitzeln inte var riktigt lika god som i Hamburg? Jojo, sånt där känner man ju till – småfix, rundprat och fin i kanten! Om du köpt öl och bröd av en fattig marketenterska i trettioåriga kriget skulle du väl ha klagat på det också, trots hennes courage!
Preussen: Har jag inte arbetat för det då? Jag har väl tusan bövlar rätt till en god pizza! Inte nöja mig med vad som helst. Vem skulle lyfta ett finger mer än nödvändigt om alla pizzor smakade såhär? Det frågar jag – måste alla äta lika dåliga pizzor? Var är då drivkraften att göra bättre pizzor, att skaffa sig råd med bättre pizzor, att skapa valfrihet på pizzamarknaden där den som gör dåliga pizzor helt enkelt får ta sig i kragen och göra bättre pizzor eller nåt annat? Vad ini helvete – landet ska väl arbeta! Den som icke arbetar, skall heller icke äta! Det går inte att vara snäll hela tiden, då ställs det bara högre och högre krav på en.
Miss Jenny: Äsch. Det är väl inte hela världen. Det blev inte så bra den här gången – nu går vi inte till den här pizzerian mer. Här var faktiskt inget vidare. Så vet vi det. Vi unnar oss nåt bättre nästa gång. Det finns inte skäl att sitta på den här lumpiga pizzerian och hoppas på att piraterna kommer. Livet är för kort för att.
LillaJohan: Ja inte var det som i Hamburg inte. I St Pauli, med en stor Weißbier och färska pommes frites till kalbschnitzeln, smuddevutt-smuddevuttan-lej! Den här läderjackan köpte jag förresten däri närheten, inte långt från Reeperbahn där die Huren huren, qué trágico men inte mycket att göra åt. *Drar ett bloss på cigarillen, höjer ironiskt på ögonbrynen och smuttar på weißbieren* Nå. Det ska bli gott med kaffe sen. Kanske kan knäppa på lite Louis Armstrong eller Nina Simone för ska det gå åt helvete med en pizzeria så ska det gå med musik.

Men var det verkligen såhär det skulle bli? Jocke Björklund spelade aldrig mer i landslaget. Marcus Allbäck fick aldrig guldbollen. Här sitter jag och äter en pizza som inte är god. Fettsmaken växer i munnen, det är fula möbler och tråkig belysning. Nej, visst har det changerat. Smaklökarna ljuger inte. Att säga att Campari inte känns så märkvärdigt nuförtiden för att antyda man själv har blivit för fin för den här lilla pittoreska sommarstaden – det vore bara skryt.

 

”Hedin”, del 1, av Lars Erling

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. Tämligen utan tema kommer här första delen av en längre novell, ”Hedin”, av Lars Erling.

Öresundståget rullade eftertänksamt ut från Båstad och fortsatte sin färd norrut. Det dunkade tyst fram genom den öppna terrängen men när denna bitvis blev mindre öppen tjöt tåget som en mistlur för att varna de eventuella vars avsikt det var att korsa spåret. Varningen var oftast onödig men icke desto mindre obligatorisk. Det var lokförarens plikt att rensa spåret från levande varelser under färden. Och nog hade det också skett en del missöden genom åren. Den kalenderbitande läsaren kanske påminner sig dubbelolyckan strax utanför Laholm i april nittiotre. Ett ungt par hade blivit ihjälkörda av tåget. De hade båda varit alkoholpåverkade och förmodligen inte ens uppfattat att de gick på järnvägsspåret. Då hade det inte funnits nån varningssignal som kunde skära genom nattens töcken. Men det fanns det nu.

Klockan i vagnen visade kvart i nio. Tågets slutstation var Göteborg men den passagerare som vi ska intressera oss för skulle inte så långt. Hans slutstation skulle bli Laholm, åtminstone var det vad han planerat. Från en fönsterplats såg Jesper Hedin ut över det flacka landskapet och lät tankarna vandra ut ur vagnen och bort från tågens och spårens värld och ut över åkrarna och sommarstugorna vid Skummeslöv. Hans tankar flöt liksom ut och bakåt; som plankton planlöst runt i hans medvetande. De tysta och jämna dunket fick honom att slumra in i sina egna minnen och tankar och där lämnar vi honom för en kort stund. Vi ska istället koncentrera oss på hans utsida och hur denna tedde sig en klar men kylig oktoberkväll år tjugohundrafem.

Den knappt trettioårige mannens ansikte dominerades av en näsa av kraftig men välformad sort. Den satt harmoniskt i förhållande till ögon och mun och bildade grunden för ansiktet i övrigt. Håret var ljust och tunt, med en svag antydan till skallighet högst upp på hjässan och ett hårfäste i pannan som med åren sakta krupit uppåt. Ögonen var blå, men inte på ett oskyldigt och naivt sätt utan snarare pillemariskt; som en listig katt som när som helst kunde slå ner på första bästa råtta den fann. Vilket den också skulle göra. Näsan var som sagt stor, men munnen snarast att betrakta som smal och med tunna läppar utan minsta antydan till amorbåge. Ansiktet gav de flesta betraktare ett välvilligt intryck; Jesper Hedin var på det hela taget ganska vacker och såg framförallt väldigt vanlig ut och väckte därför inget större uppseende med sitt utseende. Det brukade snarare vara hans sätt att föra sig som påverkade människorna omkring honom. Välrakad var han, och håret låg om inte vattenkammat så åtminstone jämnt och stilla på huvudet. Han var klädd i en mörkblå kofta under vilken man kunde ana en ljusare flanellskjorta, vidare en svart billig kavaj, något ovanliga djupt vinröda chinos och loafers i en kanske aningen för ljus beige färg som framförallt såg alltför krämig ut i kontrast till de mörka byxorna.

På bagagehyllan ovanför låg hans sportbag och paraply och trängdes med medpassagerarnas väskor. Vagnen var full och Jesper satt som en av fyra kring ett litet bord på den västra sidan av tåget. Det passerade just en träddunge och tåget gav ifrån sig sitt tjut, om än något mindre långdraget än vanligt. Jesper vaknade naturligtvis och tittade yrvaket på sin granne mitt emot, en kvinna i övre medelåldern som hade gått på i Malmö och suttit och läst den mesta tiden. Jesper hade glömt sin bok i väskan och inte orkat ta ner den, och hade därför haft gott om tid att sitta och titta omväxlande ut genom fönstret och på denna i hans ögon fascinerande kvinna. Hon kunde vara fyrtiofem-femti ungefär, hade halvlångt naturligt mörkbrunt hår, var endast lätt sminkad och hade ännu kvar en naturlig skönhet i sina drag. Hon verkade inte ha fallit offer för frestelsen att genom behandlingar av olika slag försöka återfå sin ungdoms skönhet utan var nöjd med den mogna kvinnlighet hon hade till sitt förfogande. Hon klädde bra i sin resdräkt av gammalt snitt; om man bortsåg från frisyren och det faktum att hon höll en nyligen utgiven bok i handen (Torkel Asplövs debutsamling Judasnätter) skulle man lätt ha kunnat tro att hon hörde hemma på ett femtiotalståg, helst i en Hitchcockfilm. Jesper tänkte att en sådan kvinna skulle man vilja vara gift med om tjugo år. Tänk vilka teaterbesök vi skulle kunna göra! Och äta och dricka gott vin i en konstnärsvåning i Malmö. Eller ett hus på Österlen… Jespers romantiska drömmar avbröts av den trådsmale filatelisten som satt snett emot honom:

– Man slumrar till ibland!

Jesper stirrade yrvaket på honom. Denne man, som visst hette nåt i stil med Helmer eller Hjalmar eller kanske rent av Henrik, fast det inte var troligt, hade redan vid sin påstigning i Köpenhamn presenterat sig som filatelist. Jespers hjärna hade under några sekunder febrilt försökt finna en betydelse för ordet, men vad-han-nu-hette hade fyllt i med ett försynt ”frimärkssamlare” och därefter hade samtalet tystnat. Varför skulle han nu åter ta upp en meningslös tågkonversation?, tänkte Jesper, medan han leende svarade:

– Jo, man gör lätt det på tåg. Det är sövande.

Den korta pausen innan andra meningen ångrade han bittert. Han hade känt sig tvungen att säga nåt mer och insåg för sent att han därmed inbjudit filatelisten till ett samtal han helst sluppit. Förgäves tittade han åt vänster över sin fjärde granne, en helt ung kvinna som sovit ända sen Malmö med hatt nertryckt över ögonen och jacka uppdragen till näsan, för att få filatelisten H-nånting att fästa uppmärksamheten på något annat än den unge mannen snett emot. Men som sagt, förgäves.

– Reser ni mycket med tåg?

”Ni”! Vad fånigt! Jesper bestämde sig för att vara korthuggen.

– Nej.

– Inte jag heller, egentligen. Man är inte ute så mycket överhuvudtaget. Jag har en liten tobaksaffär i Göteborg, men eftersom mitt stora intresse här i livet är frimärken, så var jag bara tvungen att fara ner till en utställning i Köpenhamn nu på fredagen, men sen ska jag på barndop imorron, för det är en systerson som ska döpas, så jag var tvungen att åka hem redan idag. Tråkigt. Men det…

– Jag minns förresten senast jag åkte tåg från Köpenhamn, fortsatte den tröttsamme filatelisten, hur en man berättade om den där hemska olyckan utanför… Laholm var det visst! Två som blev överkörda av tåget! Det var dagen innan jag åkte hem från Köpenhamn! Jag menar det hade ju vart nog så traumatiskt att sitta på tåget när det kör på nån. Vilken obehaglig upplevelse, sanna mina ord! Men det… så att…

Jesper Hedin hade suttit och försökt se så ointresserad ut han kunde, vilket han inte alls kunde, och inte nickat eller svarat en enda gång på filatelistens tal. Och det verkade faktiskt hjälpa; denne hade långsamt övergått till att tala med sig själv mer än med medpassagerarna och Jesper drog en bildlig suck av lättnad. Han såg på klockan. Tio i nio.

Ett par minuter av slumring senare ryckte Jesper Hedin upp sig och sträckte på sig i sin stol. En högtalarröst lät meddela att tåget närmade sig Laholms station och att det var avstigning på tågets högra sida. Jesper stack handen i kavajfickan och tog fram sin mobiltelefon, men innan han slog något nummer kastade han en blick på den unga kvinnan bredvid.

”Jakten på kiwi” av Lars Erling

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Frukt kommer här ”Jakten på kiwi” av Lars Erling!

 

Jag står framför en trädgård.

Från höger till vänster ser man en flaggstång, en humlestör, ett lågt äppelträd, ett djup längre ner i trädgården, en obestämbar yvig buske och ett växthus som ser ut att vara i behov av renovering. Alla dessa saker är suddiga. Mellan alltsammans ligger en gräsmatta, förutom längst bort i trädgården där jag kan skymta en trädrand med al och nåt annat som inte går att identifiera. Ljuset kommer in från höger, vilket borde vara söder. Fåglar sjunger. Inget går att trycka på.

Jag svänger åt höger och får bekräftat att det är härifrån som ljuset kommer, i form av en högt stående sol. Alltså är det mitt på dagen. Det jag ser är egentligen bara en suddig rabatt; möjligen kan en skiftning i den gröna färgen vittna om att något kommer stå där. Bakom rabatten finns en vägg av vidsträckta fält.

Höger går inte så jag vrider mig istället etthundraåttio grader vänster och noterar att inget förändrats på det som jag härmed kommer att referera till som Östersidan av trädgården. Norrsidan, däremot, erbjuder nåt oväntat: hela synfältet täcks av en vitmålad husfasad, i en våning, med stenlagd grund, endast flankerad av några millimeters diffus trädgårdsfärg. Fasaden har fyra dubbelfönster och i ett av dessa kan jag tydligt se en tydlig person. En äldre, i ansiktet slank, kvinna med kortklippt gråsvart hår, som blundar och tycks sola sig genom sitt öppna fönster. De andra fönstren är suddiga; startpunkten är given. Mest för att ha koll på allt försöker jag vända mig åt vänster, men det funkar som väntat inte. Istället stannar jag upp i alla rörelser, blundar och tar ett djupt andetag och försöker förnimma trädgårdens förmodligen friskt lantliga luft. Jag känner verkligen hur lungorna fylls av den. Ler milt ett växande leende. Andas långsamt ut.

Sedan öppnar jag mina ögon igen och trycker på kvinnan i fönstret.

Hon öppnar ögonen och gäspar. Jag är full av förväntan.

Hon vänder sin blick mot mig och jag hör att fågelsången dämpas något samtidigt som hon börjar tala. Hon uttrycker förvåning över att jag kommer hit till hennes trädgård och att jag stör henne när hon solbadar i majsolen. Hon säger att jag inte har någon rätt att vara här i hennes trädgård och att hon ska ropa på sin make om jag inte lämnar hennes trädgård ögonblickligen. Jag hinner förvånas över ordet ögonblickligen, men bara under ett kort ögonblick för sedan börjar jag begrunda mina alternativ. Det finns fyra. Jag väljer den artiga vägen och ber verkligen om ursäkt att jag gör intrång på detta sätt. Hon grymtar till svar. Jag fortsätter med att hennes trädgård verkligen är vacker så här i vårljusets sköna sken. Återigen förundras jag över språkvalet, men häpnar även över hur effektivt smickret är. Kvinnan i fönstret lutar sig lätt åt sidan och ler. Hon säger att jag är en smickrare där men att hennes trädgård sannerligen är mycket vacker. Och prunkande. Jag gäspar, men hon kan naturligtvis inte se det. Jag väljer att säga ja verkligen. Då säger hon tack och ber mig sedan lämna trädgården, vilket under bråkdelen av en sekund får mig helt ur balans, men hon tillägger att jag naturligtvis ska ta mig ett fint äpple innan jag går. Jag tvekar om jag ska välja att säga nåt mer. Kvinnan tittar åt höger, vilket i detta fall är öster. Till slut väljer jag att endast svänga höger. Det må bära eller brista.

Östersidan är något förändrad. Växthuset är kvar och lika suddigt, likaså den yviga busken och humlestören. Flaggstången hinner jag inte se närmare på, ty högst iögonfallande uppträder äppelträdet; det framträder tydligt och det svajar, något som är mycket ovanligt för låga äppelträd. Och i trädet hänger ett stort, rött, äpple.

Jag minns min barndoms somrar i mammas och pappas trädgård: slänten bakom huset, ner mot fruktlunden och bikuporna; blodbokens skugga som skruvade generat på sig i junisolens sken; växthusets vinranka som välvde sig vänligt längs takåsen. Allt det det där är borta nu. Kvar finns bara detta.

Jag placerar fingret på äpplet.

Knappt har jag tryckt förrän en äldre herre uppenbarar sig framför den yviga busken. Långsmal, klädd i ljusa jeans och fleece. Han ser mig rakt in i ögonen och säger att han hoppas att äpplet smakar gott. Jag får bara två alternativ och även den här gången väljer jag en artiga vägen. Jo, tack, det smakar utomordentligt. Han viftar stelt på en arm och skrattar utan att använda ögonen. Så frågar han: vill du bli min adoptivson?

Jag blir så paff.

Det dyker upp inte mindre än sju alternativ. Dessutom börjar en klocka räkna ner sekunderna från femtio och neråt. Stresspåslaget är där och jag väljer att blunda. Inom mig ser jag alternativen jag har: ja, nej, va?, kanske, vad hade Montaigne svarat?, ha ha ha! och är jag inte redan din son? Hela situationen är så absurd så kan egentligen bara komma på ett bra svar. Jag öppnar ögonen och begrundar mannens uppsyn. Så svarar jag.

Fågelsången slutar tvärt. Istället börjar det vara helt tyst. Mannen framför den yviga busken tittar på mig. Sen försvinner han.

Och busken blir tydlig. Det är en kiwibuske. Minsann.

Då visar sig kvinnan och mannen; invid flaggstången står de och vinkar stelt. Grattis hörs svagt.

Jag trycker på kiwin.

Och känner mig lite besviken.

 

GAME OVER

”Äpplet” av Eva Sunmo

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Frukt kommer här ”Äpplet” av Eva Sunmo!

 

Den här novellen är inläst av författaren själv. Håll till godo!

<div style=”font-size: 10px; color: #cccccc;line-break: anywhere;word-break: normal;overflow: hidden;white-space: nowrap;text-overflow: ellipsis; font-family: Interstate,Lucida Grande,Lucida Sans Unicode,Lucida Sans,Garuda,Verdana,Tahoma,sans-serif;font-weight: 100;”><a href=”https://soundcloud.com/larserling&#8221; title=”larserling” target=”_blank” style=”color: #cccccc; text-decoration: none;”>larserling</a> · <a href=”https://soundcloud.com/larserling/applet-av-eva-sunmo&#8221; title=”Äpplet av Eva Sunmo” target=”_blank” style=”color: #cccccc; text-decoration: none;”>Äpplet av Eva Sunmo</a></div>

 

”Tuppen” av Erik Björling

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Djur kommer här ”Tuppen” av Erik Björling!

Tidig morgon. Inne i hjärnan var det trångt. Det tryckte inåt. Sällsynta atomkluster av tankar försökte panikartat ta form men huvudets väggar satte stopp. Det förelåg en ständig, och om den kunde höras, öronbedövande, stress över synapsernas oförmåga att släppa loss.

Han kämpade sig till en nästantanke men de intellektuella ambitionerna rann ut i sanden. Det enda som lyckades passera var ett ”jag är här”. Ingen omkring honom brydde sig. Han testade igen.

– Jag är här!

Synintryck. De andra. Han kunde inte förstå hur många de var. Deras beteende var ständigt obegripligt. Han måste hålla ihop dem! Så mycket visste han. Men det var som att försöka hålla fast i fem flygande insekter på samma gång. Irritationen började småputtra. Om de bara kunde lugna sig lite.

– Sluta väsnas och håll ihop runt mig!

– Vi är ju här! Lugna dig! Det var en av de vetefärgade som svarade.

– Jag är lugn! Han sa det lugnt och bestämt. Med auktoritet. Den vetefärgade svarade:

– Du behöver ju inte skrika! Hon skrek.

– Lugna dig! Han kunde inte behärska sig längre. Han skrek också. Det var ett starkt och fast

kacklande skrik som han visste skulle få en lugnande effekt.

– Kan ni sluta skrika! En annan av de vetefärgade lade sig i.

Ifrån hörnet hördes nu ett irriterat gurglande och han kände hur situationen snabbt blivit alltför komplicerad för att hantera på ett civiliserat vis.

– Nu har ni stört henne också! Han försökte förgäves sluta sig till en plan för att reda ut situationen men återigen utvecklades alla hans tankar till små knoppar som utan undantag vissnade ner och torkade innan de kunde resultera in en stringent analys.

– Var tysta!

– Du kan vara tyst!

– Var tysta säger jag!

– Du kan vara tyst!

– Jag blir tokig, kan ni inte bara vara tysta!

Den klokaste av dem lade sig nu i:

– Kan ni vara så snälla att vara tysta är ni snälla, snälla ni? Hon talade tydligt. Kontrollerat. Han

kunde inte förstå hur hon kunde trolla med orden på det sättet.

– Du kan vara tyst! De tre vetefärgade svarade, omedelbart i kör med en öronbedövande

trestämmig kakafoni. Deras läten avlöste varande på ett sömnlöst enerverande sätt som påminde honom om mormors systrar.

Den klokaste reagerade på alltsammans genom att helt plötsligt lämna pinnen vilket i sin tur fick de fem märkliga småkropparna att börja med sina irriterande och mer högfrekventa läten. De små kropparna var numera ofta synliga i periferin. När han fick tillfälle försökte han jaga bort dem. Han visste inte varför. Kanske var det rent av lustfyllt att jaga dem? Han slog ifrån sig tanken. Det handlade förstås inte om lust eller njutning. Det handlade om att hålla samman! Detta dödsviktiga uppdrag var inget att skoja om.

Samtidigt hade han en molande känsla i magen. Det var något bekant med de ljust viskande små kropparna. Känslan, visste han, var dock alltför komplicerad för att transformera till tanke. Med den kvardröjande Insikten om att detta var långt bortom hans fattningsförmåga återgick han till det mer omedelbara, hoppade ner från pinnen och påbörjade det enligt hans tycke så tydliga och synliga rörelsemönster som gruppen var helt beroende av för att hålla samman. Om det inte vore för dessa rörelser skulle de allesammans, hur många de än var, spridas som frön för vinden. Vetskapen om detta var total. Han skuttade frenetiskt med ytterst snabba små hopp i en halvcirkel samtidigt som hans kroppshydda formades till en sfärisk elegans med huvudet upprätt och extremiteterna lätt utåtvinklade. Så, tänkte han, nu har budskapet nått fram.

Förvissningen om det återupprättade lugnet upplöstes i samma stund som lätena från de små kropparna stegrade från viskningar till visslingar och dessutom hördes nya läten hördes från övervåningen.

– Det här är min plats! De vetefärgade talade med varandra. – Nej du, det här är min plats!

– Det här är min plats!

– Men hör du inte att jag tydligt säger att det är min plats!

Konflikten på övervåningen rörde sig i sidled och han hann precis påbörja en tanke om detta när ett gurglande morrande från hörnet fick platsbråket att tystna. Han blickade tacksamt uppåt och en värme spred sig inom honom. Hon är så snäll, tänkte han.

Den kloka tog nu till orda:

– Jag tycker att småkropparna kan få vara med, om de är så snälla, och gör som vi säger, om de är så snälla, så att säga. Han häpnade. Utan att veta om det var irritation över ordekvilibrismen, det anstötliga förslaget eller hans egen oförmåga att förstå de små kropparnas väsen, beslöt han sig för att återigen gå upp på övervåningen. Alla övriga var sedan länge vakna. De vankade av och an och stökade ner där de kunde komma åt. Han greppade pinnen och en tydlig tanke slog honom. Han utbrast bestämt, alltjämt i ottan:

– Jag är här! Ja, detta var åtminstone säkert. Han upprepade.

– Jag är här! Den kristallklara uppenbarelsen var en ständig vän. – Jag är här!

Stockholmsdröm

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här ”Stockholmsdröm” av LillaJohan.

Det var relativt glest med folk på Sergels torg. Morgonrusningen var förbi, butikshandeln hade inte kommit igång och det var ännu långt till förmiddagskaffesrusningen då alla stressade stockholmare skulle stressa ut från sina glassiga kontorskomplex till ett trendigt fik och köpa en soyalatte och en croissant till överpris. (Jag har inte varit jättemycket i Stockholm. Författarens anmärkning.) Några eftersläntrare från morgonrusningen skyndade fram över den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt, som Olle Adolphson uttryckte det på sextiotalet. Om de skyndade för platsens historiskt dåliga ryktes skull, eller för att de helt enkelt hade lite brådis, förtäljer inte denna historia. Varje människa bär dock en historia, vilket bör nämnas för rättvisans skull. Det visste till exempel Marie Bergman och tyckte att det var så bra att hon gjorde en låt om det.

Mellan de stressade storstadskarriäristerna släntrade fram en liten sliten en, som förutom sin historia bar på en plastkasse. Han var klädd i gråbeige trenchcoat, hade små mörka pepparkornsögon och såg lite förvirrad ut, men där slutade hans likheter med Columbo på TV. Gråsprängt skägg, håret på ända, byxor och skor som sett bättre dagar. Han hade stannat för att orientera sig, som om han behövde försäkra sig om att det var just på Plattan* han var (*Jodå! Lite har man allt snappat upp! Förf. anm.) När han konstaterat Faktum styrde han stegen mot en bänk som stod där och såg ensam ut. Han hann dock inte mer än sätta sig innan två betydligt raskare herrar kom fram och slog sig ner på varsin sida om honom. Snutar, kunde ett tränat öga konstatera. En lång, rödlätt femtioårskarl i tweedkavaj, snygg polotröja, mörka chinos och loafers. Den andre var något kortare, femton år yngre, något mera praktiskt klädd i softshelljacka, jeans och nya gympadojor. Håret var ljust och så kortsnaggat att han på avstånd kunde tas för flintis.
”Hallå Paggan”, sa den långe på pigg göteborgska. ”Hur är det idag?”
”E fint asså”, svarade Paggan på trött stockholmska och rev sig till synes oberört i nacken.
”Synd att klaga eller?” fortsatte göteborgaren.
”A’ klagar inte asså. De’ gör ja’nte.”
”Du, Paggan – är inte du lyst?” Kaj Renåker, som göteborgaren hette, stötte kamratligt till Paggan på axeln med knogarna och log spjuveraktigt när Paggan tittade upp på honom.
”Nää”, sa Paggan och skakade på huvudet. ”Nää, ja’nte lyst. De’ måste va’ nå’ missförstånd.”
”Kom igen nu Paggan”, skrattade Renåker. ”Vi kan kolla det på två sekunder. Vi har allting i mobilen nu vetdu. Harry” vände han sig till den andre polisen, ”kollar du om Paggan är lyst?” Harry Keller fiskade upp sin tjänstetelefon ur jackfickan, petade och svajpade lite för syns skull och stoppade ner den igen.
”Jo det är nog så illa Paggan”, sa Harry, utan ett direkt tårdrypande deltagande. ”Du ska göra en volta på Beateberg. Du skulle ha inställt dig igår! Visste du inte det?”
”Asså’ru”, mumlade Paggan och drog sig om nästippen. ”Asså’ru. Var det igår?” Harry nickade. Det var inte alls omöjligt, snarast högst troligt, att Paggan inte hade en aning om vilken dag det var eller att han visste om att han var efterlyst.
”Paggan”, återtog Renåker. ”Vi ska åka dit nu. Du kommer med va?” Paggan ryckte på axlarna. Han hade varit med förr och visste precis vad som gällde. Bland annat att det inte lönade sig att krångla, att Keller och Renåker inte jävlades om inte han gjorde det och att han på det hela taget inte hade det sämre inne än ute.
”Mm”, returnerade Harry likt en tennisspelare. ”Det är såhär Paggan – vi kan säga att du inställde dig frivilligt, men då måste du hjälpa oss med en grej.” Paggan blickade tomt på Harry, väl medveten om att hans eventuella vinst på affärsuppgörelsen inte kunde bli större än andra vinster han gjort i livet. Vilket inte var något att skriva hem om. Men alla tänkbara brevmottagare som någonsin kunnat utgöra ’hem’ var döda i vilket fall.
”Vadå’rå?” svarade Paggan trots allt.
”Vet du vem som sköt Palme?” slängde Renåker fram. Paggan höjde på ögonbrynen, fnös, ryckte på axlarna, drog sig om nästippen, rev sig i nacken, kände efter i plastpåsen för att försäkra sig om att det dyrbara innehållet fanns kvar och ryckte på axlarna igen.
”Nää”, kom svaret. ”Det vill jag inte snacka om.”
”Paggaaan”, skrattade Renåker och puffade till honom på axeln igen. ”Kom loss nu!”
”Nää. Det får ni nog leta efter på närmare håll.”

Harry och Renåker såg på varandra. Tveksamt om de skulle få något av Paggan den här gången. Han hade snackat förut, mot att de sett mellan fingrarna på lite småsaker, men det kanske inte var deras dag idag. En tjusigt kavajklädd dam gick förbi dem med långa raska steg och en pappmugg i handen. Trots Paggans uppsyn och den uppenbart kriminalrelaterade situationen gick hon tillräckligt nära för att en lätt parfymdoft skulle leta sig in i Harrys näsa. Det som verkligen eggade hans sinnen var dock doften från pappmuggen – varför hade de inte köpt med sig lite kaffe innan de dök på Paggan? Han gick väl ingenstans! De kunde ha köpt med en och bjudit honom på, då kanske han blivit mer vänligt inställd till att snacka. Kanske.
”Vet ni om Pavan Persson sitter på Beateberg?” frågade Paggan. ’Pavan’, tänkte Kaj Renåker. Det var då också ett öknamn. Undrar hur det hade uppstått? Själv var Renåker alltså från hjärtat utav Göteborg. Hans far hette Tommy och jobbade som hamnsjåare i några år med start i mars 1969, vilket genom sammanträffandet med Tommy Körbergs vinnarbidrag i det årets melodifestival hade fått de obarmhärtiga kollegorna att döpa honom till ’Judy min vän’.
”Vad vill du Pavan?” frågade Harry.
”Vi skulle dela på ett helrör”, muttrade Paggan surt. ”Men så pös han bara.”
”Pös?” sa poliserna som med en mun.
”Pös”, förtydligade Paggan.
”Vet du att jag kan fixa ett helrör åt dig, som du får vara själv på, om du säger vem som sköt Palme”, försökte Harry Keller. ”Och så får du femtio miljoner av staten. Fatta hur många helrör det blir!”
”Pavan borde ju veta själv hur’e känns att bli blåst”, fräste Paggan som plötsligt piggnat till. ”Asså tänk när Lona blåste’n!”
”Lona? Silver-Lona?” undrade Harry som kände till henne men inte förstod vad hon hade med saken att göra. Ett av de där särskilda fallen som verkligen haft en chans men sumpat det. Gång på gång på gång. Senast han råkat henne var när hon försökt snatta silver på NK. Dum idé. Silvret var larmat ju.
”Asså Lona e ju opålitlig”, sa Paggan eftertryckligt. ”En gång skulle hon ju hålla lite stålar åt Pavan, i förtroende va, men hon satte ju sprätt på hela kapitale’ serru! Köpte chokla’ för stålarna! Kan’ru tänka’re såna grejer va?! Akta’re va’ Pavan va’ sné!”

Renåker suckade djupt. Han kom ihåg Lonas snedsteg som gjorde Pavan sned. Det gick fortfarande ett sus genom Kvarteret Kronoberg när Aladdin-fallet, som det kommit att kallas, kom på tal. Det kanske började harmlöst men hade utlöst en våldsspiral i den undre världen. (Hihi – spiral. Fniss.)
”Ja var är Lona nuförtiden?” sporde Harry. ”Jag har inte sett henne på evigheter.”
”Vete fan”, muttrade Paggan. ”Teddan sa att hon var sambo med Rosmari, ni vet hon som  går på sporten, men det tror jag inte för Teddan snackar ju så mycket. Annars hänger hon väl ihop med Leila som vanligt.”
Vilken jävla nostalgitripp, tänkte Renåker. Periodvis hade han haft nästan daglig kontakt med Rosmari när han jobbade på Snusket.
”Leila sitter, så det tror jag inte”, avbröt Renåker. ”Ska vi åka då Paggan?”
”Vi kan väl köpa en kaffe först?” bad Harry. ”Vill du ha nåt Paggan?”
”Soyalatte”, sa Paggan.

”Fan Harry”, sa Renåker när de lämpat av Paggan på hans nya kvart. ”Tror du att det låg nåt i vad Paggan sa?”
”Vadå? Om Lona?”
”Om Palme-mordet, Harry! Att det skulle vara en polis! Karln var ju en enda stor antydan om att det var en av våra egna som gjort det!”
”Polisspåret?” skrattade Harry. ”Nej, inte. Det är ju gammalt!”