Stockholmsdröm

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här ”Stockholmsdröm” av LillaJohan.

Det var relativt glest med folk på Sergels torg. Morgonrusningen var förbi, butikshandeln hade inte kommit igång och det var ännu långt till förmiddagskaffesrusningen då alla stressade stockholmare skulle stressa ut från sina glassiga kontorskomplex till ett trendigt fik och köpa en soyalatte och en croissant till överpris. (Jag har inte varit jättemycket i Stockholm. Författarens anmärkning.) Några eftersläntrare från morgonrusningen skyndade fram över den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt, som Olle Adolphson uttryckte det på sextiotalet. Om de skyndade för platsens historiskt dåliga ryktes skull, eller för att de helt enkelt hade lite brådis, förtäljer inte denna historia. Varje människa bär dock en historia, vilket bör nämnas för rättvisans skull. Det visste till exempel Marie Bergman och tyckte att det var så bra att hon gjorde en låt om det.

Mellan de stressade storstadskarriäristerna släntrade fram en liten sliten en, som förutom sin historia bar på en plastkasse. Han var klädd i gråbeige trenchcoat, hade små mörka pepparkornsögon och såg lite förvirrad ut, men där slutade hans likheter med Columbo på TV. Gråsprängt skägg, håret på ända, byxor och skor som sett bättre dagar. Han hade stannat för att orientera sig, som om han behövde försäkra sig om att det var just på Plattan* han var (*Jodå! Lite har man allt snappat upp! Förf. anm.) När han konstaterat Faktum styrde han stegen mot en bänk som stod där och såg ensam ut. Han hann dock inte mer än sätta sig innan två betydligt raskare herrar kom fram och slog sig ner på varsin sida om honom. Snutar, kunde ett tränat öga konstatera. En lång, rödlätt femtioårskarl i tweedkavaj, snygg polotröja, mörka chinos och loafers. Den andre var något kortare, femton år yngre, något mera praktiskt klädd i softshelljacka, jeans och nya gympadojor. Håret var ljust och så kortsnaggat att han på avstånd kunde tas för flintis.
”Hallå Paggan”, sa den långe på pigg göteborgska. ”Hur är det idag?”
”E fint asså”, svarade Paggan på trött stockholmska och rev sig till synes oberört i nacken.
”Synd att klaga eller?” fortsatte göteborgaren.
”A’ klagar inte asså. De’ gör ja’nte.”
”Du, Paggan – är inte du lyst?” Kaj Renåker, som göteborgaren hette, stötte kamratligt till Paggan på axeln med knogarna och log spjuveraktigt när Paggan tittade upp på honom.
”Nää”, sa Paggan och skakade på huvudet. ”Nää, ja’nte lyst. De’ måste va’ nå’ missförstånd.”
”Kom igen nu Paggan”, skrattade Renåker. ”Vi kan kolla det på två sekunder. Vi har allting i mobilen nu vetdu. Harry” vände han sig till den andre polisen, ”kollar du om Paggan är lyst?” Harry Keller fiskade upp sin tjänstetelefon ur jackfickan, petade och svajpade lite för syns skull och stoppade ner den igen.
”Jo det är nog så illa Paggan”, sa Harry, utan ett direkt tårdrypande deltagande. ”Du ska göra en volta på Beateberg. Du skulle ha inställt dig igår! Visste du inte det?”
”Asså’ru”, mumlade Paggan och drog sig om nästippen. ”Asså’ru. Var det igår?” Harry nickade. Det var inte alls omöjligt, snarast högst troligt, att Paggan inte hade en aning om vilken dag det var eller att han visste om att han var efterlyst.
”Paggan”, återtog Renåker. ”Vi ska åka dit nu. Du kommer med va?” Paggan ryckte på axlarna. Han hade varit med förr och visste precis vad som gällde. Bland annat att det inte lönade sig att krångla, att Keller och Renåker inte jävlades om inte han gjorde det och att han på det hela taget inte hade det sämre inne än ute.
”Mm”, returnerade Harry likt en tennisspelare. ”Det är såhär Paggan – vi kan säga att du inställde dig frivilligt, men då måste du hjälpa oss med en grej.” Paggan blickade tomt på Harry, väl medveten om att hans eventuella vinst på affärsuppgörelsen inte kunde bli större än andra vinster han gjort i livet. Vilket inte var något att skriva hem om. Men alla tänkbara brevmottagare som någonsin kunnat utgöra ’hem’ var döda i vilket fall.
”Vadå’rå?” svarade Paggan trots allt.
”Vet du vem som sköt Palme?” slängde Renåker fram. Paggan höjde på ögonbrynen, fnös, ryckte på axlarna, drog sig om nästippen, rev sig i nacken, kände efter i plastpåsen för att försäkra sig om att det dyrbara innehållet fanns kvar och ryckte på axlarna igen.
”Nää”, kom svaret. ”Det vill jag inte snacka om.”
”Paggaaan”, skrattade Renåker och puffade till honom på axeln igen. ”Kom loss nu!”
”Nää. Det får ni nog leta efter på närmare håll.”

Harry och Renåker såg på varandra. Tveksamt om de skulle få något av Paggan den här gången. Han hade snackat förut, mot att de sett mellan fingrarna på lite småsaker, men det kanske inte var deras dag idag. En tjusigt kavajklädd dam gick förbi dem med långa raska steg och en pappmugg i handen. Trots Paggans uppsyn och den uppenbart kriminalrelaterade situationen gick hon tillräckligt nära för att en lätt parfymdoft skulle leta sig in i Harrys näsa. Det som verkligen eggade hans sinnen var dock doften från pappmuggen – varför hade de inte köpt med sig lite kaffe innan de dök på Paggan? Han gick väl ingenstans! De kunde ha köpt med en och bjudit honom på, då kanske han blivit mer vänligt inställd till att snacka. Kanske.
”Vet ni om Pavan Persson sitter på Beateberg?” frågade Paggan. ’Pavan’, tänkte Kaj Renåker. Det var då också ett öknamn. Undrar hur det hade uppstått? Själv var Renåker alltså från hjärtat utav Göteborg. Hans far hette Tommy och jobbade som hamnsjåare i några år med start i mars 1969, vilket genom sammanträffandet med Tommy Körbergs vinnarbidrag i det årets melodifestival hade fått de obarmhärtiga kollegorna att döpa honom till ’Judy min vän’.
”Vad vill du Pavan?” frågade Harry.
”Vi skulle dela på ett helrör”, muttrade Paggan surt. ”Men så pös han bara.”
”Pös?” sa poliserna som med en mun.
”Pös”, förtydligade Paggan.
”Vet du att jag kan fixa ett helrör åt dig, som du får vara själv på, om du säger vem som sköt Palme”, försökte Harry Keller. ”Och så får du femtio miljoner av staten. Fatta hur många helrör det blir!”
”Pavan borde ju veta själv hur’e känns att bli blåst”, fräste Paggan som plötsligt piggnat till. ”Asså tänk när Lona blåste’n!”
”Lona? Silver-Lona?” undrade Harry som kände till henne men inte förstod vad hon hade med saken att göra. Ett av de där särskilda fallen som verkligen haft en chans men sumpat det. Gång på gång på gång. Senast han råkat henne var när hon försökt snatta silver på NK. Dum idé. Silvret var larmat ju.
”Asså Lona e ju opålitlig”, sa Paggan eftertryckligt. ”En gång skulle hon ju hålla lite stålar åt Pavan, i förtroende va, men hon satte ju sprätt på hela kapitale’ serru! Köpte chokla’ för stålarna! Kan’ru tänka’re såna grejer va?! Akta’re va’ Pavan va’ sné!”

Renåker suckade djupt. Han kom ihåg Lonas snedsteg som gjorde Pavan sned. Det gick fortfarande ett sus genom Kvarteret Kronoberg när Aladdin-fallet, som det kommit att kallas, kom på tal. Det kanske började harmlöst men hade utlöst en våldsspiral i den undre världen. (Hihi – spiral. Fniss.)
”Ja var är Lona nuförtiden?” sporde Harry. ”Jag har inte sett henne på evigheter.”
”Vete fan”, muttrade Paggan. ”Teddan sa att hon var sambo med Rosmari, ni vet hon som  går på sporten, men det tror jag inte för Teddan snackar ju så mycket. Annars hänger hon väl ihop med Leila som vanligt.”
Vilken jävla nostalgitripp, tänkte Renåker. Periodvis hade han haft nästan daglig kontakt med Rosmari när han jobbade på Snusket.
”Leila sitter, så det tror jag inte”, avbröt Renåker. ”Ska vi åka då Paggan?”
”Vi kan väl köpa en kaffe först?” bad Harry. ”Vill du ha nåt Paggan?”
”Soyalatte”, sa Paggan.

”Fan Harry”, sa Renåker när de lämpat av Paggan på hans nya kvart. ”Tror du att det låg nåt i vad Paggan sa?”
”Vadå? Om Lona?”
”Om Palme-mordet, Harry! Att det skulle vara en polis! Karln var ju en enda stor antydan om att det var en av våra egna som gjort det!”
”Polisspåret?” skrattade Harry. ”Nej, inte. Det är ju gammalt!”

”Saturnus omloppsbana” – prolog och del 1, av Timothy Hadarsson

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här prologen samt första delen av en längre novell, ”Saturnus omloppsbana ” av Timothy Hadarsson (Mustig Soppa i egen hög person).

 

 

Prolog

”The city”

Det hade bara varit skit med allt efter kriget. En jävla röra. Inbördeskrig och sedan statskupper och skit. Militärjunta. Han kunde inte längre känna igen sitt land. Han hade naivt trott att allting skulle förändras till det bättre i och med centerunionen, men Papandreou hade misslyckats. Allt hade fallit samman, centern kunde inte hålla. Man utnämner fan inte sin egen unge till minister, hade han sagt till sina kompisar. Det är sånt skit som pajar ett företag inifrån. När juntan tog över hade ungjäveln smitit utomlands, vart fan det var kunde kvitta.

Han hade själv flyttat till det nya landet snart efter det. Han var inte först, man sökte personal på flera håll där, och de första hade rest för flera år sedan för att arbeta vid Scania. Han hade ju inte tänkt jobba med något världsligt, men det kändes som ett hederligt land på nåt vis. Politik var kanske inte hans starkaste gren men han tyckte nog att de hade skött allting jävligt snyggt under kriget. Han hade tagit sin familj och bosatt sig i Göteborg. Pengarna hade räckt till en skruttig liten kåk i Haga, även det en hederlig plats hade han tyckt. Här skulle han bygga sig en tillvaro.

Några år senare hade han stött på Andreas Papandreou på Konsum och blivit komplett galen. Man fick fan aldrig vara riktigt glad över nåt. De goda saknar övertygelse, de usla är uppfyllda av passionerad glöd, hade han sagt till sina kompisar.

 

Första delen

”Triumfens ögonblick”

Zeus stod i hallen och kliade sig i ögat. Han tänkte över vad som skulle göras under eftermiddagen. Det var nåt han var tvungen att fixa, men han kunde just då inte alls minnas vad. Mitt i tanken öppnades farstudörren och Hefaistos tjocka huvud tittade in.

»Farsan?«

»Hallå Heffe! Jag står här och grubblar lite.«

»Jaså? Vad då då?«

»Nä, det är det jag inte vet serdu Heffe. Det var kanske nåt mammi ville jag skulle greja…?«

Hefaistos verkade inte bry sig jättemycket om Zeus planer för dagen.

»Men du farsan, kan du hjälpa mig med en grej istället? En liten smågrej bara?«

Zeus tyckte inte om att bli avbruten mitt i en tankegång, han var väl medveten om att han inte var någon många-bollar-i-luften-kille. Sånt var Heras område.

»Äh? Va? Jo visst. Men…«

Ljudet av dörren som öppnades igen avbröt den redan splittrade guden. Den här gången var det Lillasyster Hebes röst som kom från dörrhålet.

»Pappi! Är du inne?«

Zeus lugnade sig något, för i den mån man fick ha favoritdöttrar så var detta definitivt hans.

»Nämen är det du som tittar förbi Hebe lilla?«

»Hur är läget lilla pappi?« frågade Hebe och kramade mjukt sin far.

»Jo lilla gullegumman, jag stod här och grubblade lite bara. Skulle planera eftermiddagen när Heffe kom och knackade på.«

»Åh! Vad skulle du göra idag då?«

Hefaistos knöt handen i fickan. Typiskt Hebe att ställa följdfrågor. Pappa älskade följdfrågor. En jävla manipulatör var hon. Hebe fick alltid som hon ville.

»Näe…«, svarade Zeus, »det har jag alldeles tappat bort. Vad var det du ville?«

»Äh, inget särskilt. Ville be dig om en liten tjänst bara. Om jag kan få lite pengar? Bara lite? Raraste pappsen?«

Hefaistos spände näven hårdare.

»Det är klart du får lilla älsklingen!«

»Åh pappi! Dig kan man lita på. Jag behöver 8 små guldisar bara. Till vatten.«

Då kunde Hefaistos inte hålla sig längre.

»Men pappa! Jag hade ju tänkt fråga dig om pengar till eld!«

Och med det var snälla farsan Zeus borta.

»Men vad i fulaste Hades!?« skrek han, sprakande av blixt kring underarmarna. »Ni skall bara ha och ha! Det är för fan alltid bara eld och vatten med er två!«

Barnen backade stillsamt genom hallen, det var bäst att inte säga något när ilskan kom över pappa. Och den kunde komma plötsligt. Hebe kastade en sista skamsen blick på Zeus innan hon och hennes bror smet tillbaka ut genom dörren.

Utanför rådde lugnet. En måndag strax efter lunch var det ingen trafik i kvarteret. Syskonen joggade bort några meter från huset och väntade. En dov smäll hördes och det lilla tegelhuset hoppade till som en tallrik när någon slagit näven i bordsskivan.

»Ajdå. Är han sur idag?«

Grannen med de snygga gympaskorna stod på andra sidan gatan.

»Här har varit lugnt i ett par veckor nu. Tills ni kom förbi«, fnissade han.

»Du!« sade Hefaistos uppfordrande, »det har du inte med att göra. Family business.«

Hebe skyndade sig att släta över:

»Äsch. Det är ingenting. Pappsen blir ju lite tjurig ibland. Det är sån han är bara.«

Åt detta skrattade grannen högt.

Zeus sjönk ner i tv-soffan och lade pannan i handen. Att man inte kunde få vara ifred nån jävla gång. Ibland kändes det som om barnen aldrig skulle klara sig själva. Typiskt deras generation att inte klippa banden. Annat var det på hans tid. Helt annat.

Då slog det honom. Det var ju det han hade tänkt ordna under eftermiddagen! Bara en liten bit kvar av arbetet nu.

På väg nerför källartrappan tänkte han igenom hur mycket han hade kvar. Sista stycket skulle det nog bli 5 – 10 småbitar av, lätt gjort på en eftermiddag. Han hade jobbat med detta i många år nu. Men var det något livet hade lärt honom så var det vikten av att vara noggrann när det gällde. Viktiga uppgifter fick ta sin tid. Sedan återstod såklart att göra sig av med delarna. Men det hade han tänkt dra ut på ytterligare några dagar, för att kunna njuta riktigt av segern.

»Hallå farsan!«

Nere på bordet i källaren låg ett avkapat huvud, som öppnade munnen och svarade:

»Hej pojken min.«

 

 

”Kött” av Eva Sunmo

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här ”Kött” av Eva Sunmo.

Det gäller att inte dröja sig kvar vid vad det är man äter, och att äta glupskt. Kasta i sig maten, snabbt sätta gaffeln i nästa bit. Krydda köttet väl så smaklökarna blir besatta och girigt längtar efter nästa tugga. Salt, honung, chilipeppar, rosmarin, citron och vitlök. Kanske en marinad med rökt paprika som bas.

Ingen ska behöva undvika att ställa sig vid grillen, detta är en träningssak. Hur får man köttet så mört att det smälter i munnen? Att safterna precis skiftar från att smaka blod men inte hinner torka ut? Den som vill lära sig måste få testa, och göra fel. Grilla för kort, grilla för länge. Glömma köttet på gallret medan festen pågår så bitarna blir till kol. Få möta besvikna blickar från de gäster som suktat efter att sätta tänderna i en annan kropp. Reaktionen och konsekvenserna beror på vad som är överenskommet sedan innan.

Om än nervöst är det viktigt att ta på sig att i alla fall försöka, för att det inte ska bli samma person som (kanske ofrivilligt) måste ställa sig vid grillen. En påtvingad roll, som förstärks varje gång köttet smakar gott. Så hur kommer man undan denna uppgift, om man känner sig tvungen? Knepet är att ”råka” påminna gästerna om vad det är de äter. Inte slänga de bitar som visar vilken kroppsdel det är som serveras, utan grilla dessa sida vid sida med de odefinierade köttstycken som utan tanke slinker ner i var gästs strupe. Att dessa bitar kommer från samma kropp är, under tyst och tacksam överenskommelse, inget vi talar om. Således kommer gästerna utan att klaga äta upp maten, kanske långsammare än vanligt och med en aning skräck i blicken, och du kan vara säker på att det nästa gång redan står någon vid grillen när du anländer.

”Likgiltig – en novell om ett mord” av Erik Björling

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här ”Likgiltig – en novell om ett mord” av Erik Björling.

 

Misa fördes med ambulans till Karolinska sjukhuset. Efter ett kort tag avled hon. På sjukhuset kunde bland annat konstateras att det fanns en stickskada på bröstkorgen med skadekanal, med en längd på sju till åtta centimeter, genom bröstbenet i anslutning till högra femte revbenet genom hjärtsäckens främre del och vidare in i aortas kärlrum, att stickskadan gått genom bröstkorgens benstomme, närmare bestämt bröstbenet eller revben, för vilket har krävts kraft, utan att det är närmare möjligt att ange kraftens storlek i ett siffervärde, att undersökningsfynden talar emot att stickskadan uppkommit endast genom att gärningspersonen gjort i någon mån svepande rörelser med en kniv, så att säga ”viftat med kniven”, samt att undersökningsfynden och omständigheterna starkt talade för att dödsorsaken varit stickskadan in i aortan med åtföljande blodutgjutning i hjärtsäcken.

Kniven hade stuckits i Misa av Alva i en park i Vällingby. Kniven träffade en vital del av Misas kropp men mötet var inte levande. Hugget utdelades med viss kraft. Både Misa och Alva sägs ha varit medvetande vid tillfället. Det är typiskt att det är livsfarligt att huggas i bröstet. Medvetandet kan inte undgå att döden är nära just eftersom det är typiskt. Efter hugget har det sagts att Misa gick ner på marken. Det var där hon var innan transporten till sjukhuset. Kniven hade då redan tagit sig till tunnelbanan och kastat sig på spåret. Polisen hittade den där.

**

Ordföranden hade lutat stolen i mitten av rättssalens presidium bakåt. Genom en enkel spak kunde ryggstödet vinklas så att ordförandens position utstrålade psykoterapi snarare än rättskipning. Men förhandlingen var över och rättens ansikte kunde vändas inåt istället för att riktas mot just avlägsnade parter. Den utåtblickande verksamheten var ändå bara en skimär, ett trehövdat monster, eller åtminstone lite för bra för att vara sann. Men detta tänkte inte ordförande på. Han lutade sig tillbaka och berättade för de kvarvarande, tre nämndemän och en notarie, att allvarligt våld är mycket allvarligt.

– Lagstiftaren är också bestämd på den punkten, sade ordföranden. Även den högsta domstolen har instämt. Fler handlingar är grova än förut. Det är samma handlingar men de är ändå mer grova jämfört med tidigare. I äldre rätt var rubriceringen dråp förbehållen dödande i hastigt mod. Men nu är det mer komplicerat, fortsatte han.

Frågan om en gärning utgör mord eller dråp ska nämligen avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter vid gärningen. Hit hör bland annat de omständigheter som inträffat just före det som senare kunde kommat att kallas mord, eller dråp. Detta visste ordföranden och han begrundade det stillsamt samtidigt som han visade med handen mot en termos och en korg med fikabröd på bordet framför dem.

– Ta för er av kaffet, vi kommer nog att bli kvar här en stund.

Därefter fortsatte ordförande med att berätta om en man som bundit fast sin hustru framför ögonen på deras gemensamma barn. Efter bindandet hade mannen använt en bajonett för att skära i den bundne tills livet försvann ur henne.

– Tycker ni att det var grovt? Frågade han nämndemännen.

Han fortsatte utan att invänta svar. Det var bara en retorisk fråga. Han visste svaret.

– Bajonettmördaren själv, berättade ordföranden, hävdade att han handlat i just hastigt mod. Mannen hade länge ruvat på tanken att döda sin fru men själva infallet med bajonetten hade varit både hastigt och modigt.

Den högsta av domstolarna hade emellertid inte hållit med. Det var, om alla omständigheter skulle få vara medräknade, och det skulle de ju nu för tiden, inklusive de som inbegrep bindande, bajonetter, barn som åsyna vittnen och själva dödandet i sig, inte alls något dråpligt som hade hänt.

– Det var alltså inte dråp. Det var mord, sade ordföranden. Bajonettmord. Ja, så skulle det kallas.

Frågan som nu, tillsammans med kaffekoppar och fikabröd, låg på bordet handlade emellertid inte om bajonetter, utan om en kniv.

Alva hade tydligen kommit i sällskap till en park i Vällingby. Hon var på jakt efter ett nummer. Rebecca sa att Misa hade nummer. Alva hade aldrig tidigare träffat Misa men gick nu fram till henne. ”Ge mig nummer” hade Alva tydligen sagt men Misa ville inte. Därefter hade det sagts att tonläget blev upphetsat. Flera, inklusive Rebecca och faktiskt även Alva själv, berättade att den irriterade diskussionen snabbt rörde sig från ord till handling. Misa knuffade Alva som, precis som Misa snart också skulle göra, gick ner på marken. Men Alva stannade inte på marken. Hon reste sig och det var då som kniven slog till.

Ordförande, fortfarande bakåtlutad i sin stol, med blicken fäst i taket, berättade för de andra att det inte alltid är så lätt att ta redan på vad någon tänker.

– Särskilt inte om man betänker att detta typiskt nog hände för två månader sedan. Det är typiskt att det är så, sköt han in.

Vad tänkte Alva egentligen, funderade ordföranden tyst.

– Hon verkar inte alls ha tänk, sa notarien plötsligt, som om hon hade kunnat läsa ordförandens tankar.

– Ja, då blir det förstås frikännande, sa ordföranden och tog med ett ironiskt leende ett bett på sin kaka. Notarien känner förstås till den så kallade täckningsprincipen, fortsatte han. Vi straffar ju varken barn eller sjuklingar. Inte heller straffar vi tanken allena. Handlingar och tankar måste så att säga ”täcka varandra”. Ordföranden visade med fingret lager i sin kaka.

– Se här, sade han, hur lagren i min kaka täcker varandra. Nougatkrämen, som vi kan tänka är tankarna, måste överlappa hela brödet, som är handlingarna. Om brödet är en kniv i bröstet kan nougaten göra skillnaden mellan olycka och mord. Han blickade menande mot en av nämndemännen samtidigt som han, halvvägs upp från sin tillbakalutade position, i den mest energifyllda gest han ännu uppbådat under överläggningen, höll upp sitt fikabröd så att de andra tydligt kunde se lagren i kakan.

– Jo, förvisso. Notarien tog åter till orda. Men jag tror inte att Alva alls hade tänkt sig att Misa skulle dö.

Hon nämnde detta som i förbifarten samtidigt som hon ägnade sig åt sitt huvudsakliga arbete: att föra in lagrum och beslag, bland annat en kniv, i olika boxar. Dessa boxar, och också lagrummen, befann sig i datorn framför henne.

Ordföranden nickade instämmande till notariens påpekande och lutade sig åter tillbaka till en nästintill halvliggande position, åter med blicken mot taket.

En nämndeman lade sig nu i diskussionen.

– Jag bryr mig inte om vad hon tänkte, sade nämndemannen. Det gör mig detsamma. Jag tror inte heller att knivkvinnan brydde sig. Förresten använder väl alla messenger nu för tiden. Varför skulle hon ens ha nummer?

Ordföranden tog handen från kaffekoppen.

– Intressant, jag är inne på samma spår. Alva stack kniven i bröstkorgen och skapade en sju till åtta centimeter lång kanal av skada. Hon stack kniven genom bröstbenet i anslutning till högra femte revbenet, genom hjärtsäckens främre del och ända in i Misas aortas kärlrum. Alva stack kniven genom benstomme och bröstben, genom revben och hjärtesäck. Det krävdes kraft. Ordföranden andades in för att slutligt kunna skipa rätt.

– Exakt hur mycket kraft som krävdes går varken att säga med ord eller siffror. Men forskningen talar ändå klarspråk. Kraften som krävdes var större än en viftning. Det krävs betydligt mer än en vift för att nå Misas hjärta. Effekten var uppenbar men Alvas inställning oförändrad. Hon brydde sig inte. Blodet gjöts i hjärtesäcken i jakt på nummer. En jakt obrydd om brutna ben, krossade hjärtan och släckta liv. Hon brydde sig inte. Där har vi det. Likgiltigt mord.

– Hur hårt är straffet för likgiltigt mord? Frågade en nämndeman som hittills hållit sig i bakgrunden.

Ordförande vände sig till notarien.

– Vad säger notarien?

– Datorn säger 12 år, svarade notarien samtidigt som hon fortsatte med att färdigställa anteckningarna från förhandlingen. Också dessa befann sig i datorn. Samma dator som just informerat om straffets värde.

– Just vad jag kunde tänka mig, sade ordföranden. Han fällde upp stolen och utstrålade genom ett plötsliga och hastigt ihopsamlande av dokumenten som låg framför honom att deras möte nu skulle avslutas.

”Madeleine” av Lars Erling

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här ”Madeleine” av Lars Erling.

Exempelvis skulle jag ju kunna mörda Madeleine.

Eller hur? Jag skulle kunna det.

Hur långt kan det vara mellan oss, typ två meter? Om vi utgår ifrån att hon inte är beväpnad, för det är du väl inte, Madde?, så kan jag nästan garantera att jag skulle kunna döda henne innan någon hunnit ingripa. Eller snarare: ingen skulle kunna stoppa mig. Jag har visserligen inte heller något vapen, förutom det i mina byxor, mina damer… och kanske herrar också? Ha, ha!… skämt åsido: jag har visserligen inget pang-pang på mig, men skulle utan tillhygge kunna avliva Madeleine här och nu. Nemas problemas. Inga problem!

Ponera att allt är som vanligt. Ni sitter och arbetar i godan ro och jag spankulerar omkring som en stolt tupp i hönsgården. Eller kanske håller jag en av mina små föreläsningar om ditten eller datten, pitten eller patten, ha ha! Nej, skämt åsido: jag gör mitt jobb på riktigt och ni gör er grej. Och så plötsligt slår jag till! Från min nuvarande position kan jag göra ett utfall mot Madeleine och nå fram till henne innan hon ens uppfattat vad som hänt. Jag kan ta ett språng över till henne plats och hugga henne om halsen, som en djärv hugger en renkalv när den dricker vatten ur en jokk. Just så. Som ett vilddjur kan jag hugga henne.

Mina händer är inte överväldigande starka, som ni kan se. Men jag vet av erfarenhet att de kan klämma åt som skruvstäd kring en normalsmal hals. Och då spelar det ingen roll om exempelvis Kevin eller Leo försöker slita loss mig. Det spelar ingen roll om den alltid så intelligente Liam kommer på tanken att hugg mig med en vass penna i sidan, för att förgäves försöka få mig att släppa taget om Madeleines strupe. Det spelar ingen roll och kommer vara just förgäves. Ty ingen kan stoppa mig. Reflexmässigt stannar kroppen kvar i den position som den stelnat till i. Instinktivt fortsätter mina nävar att klämma. Jag kommer att hålla kvar mitt grepp om halsen tills ögonen, söta Madeleines ögon, säger åt mig att jag kan sluta.

Då lär det bli tyst. Som nu.

Eller kanske inte… Kanske kommer några av er att skrika, förmodligen nån av flickorna. Någon kommer säkert att springa mot dörren. Någon kommer ta upp mobilen och filma. Någon kommer ha svimmat. Någon av er, jag vet inte vem men jag kommer snart att få veta det, kommer sitta med svettiga händer och för trånga kalsonger och dimmig blick och se mina pulserande händer höjas mot taket i segergest. Nåt litet pervo, alltså. För en sån finns alltid, minst en i varje klass.

Madeleine kommer ligga framstupa över sin bänk. Jag kommer segna ner jämte henne, utmattad av ansträngning och anspänning. Och eventuellt av dina pennhugg, Liam.

Jag vet att detta låter konstigt när det kommer från en vuxen, men: jag skulle inte ha något som helst problem att mörda någon av er nu på lektionen. Och särskilt inte Madeleine.

Fler frågor innan vi ska prata nationalekonomi?