”Madeleine” av Lars Erling

Under några gemytliga karantänveckor har ett par sagor och noveller, på olika teman, tillkommit i den utvidgade soppkretsen. Mustig Soppa presenterar nu dessa med stolthet. På temat Mord kommer här ”Madeleine” av Lars Erling.

Exempelvis skulle jag ju kunna mörda Madeleine.

Eller hur? Jag skulle kunna det.

Hur långt kan det vara mellan oss, typ två meter? Om vi utgår ifrån att hon inte är beväpnad, för det är du väl inte, Madde?, så kan jag nästan garantera att jag skulle kunna döda henne innan någon hunnit ingripa. Eller snarare: ingen skulle kunna stoppa mig. Jag har visserligen inte heller något vapen, förutom det i mina byxor, mina damer… och kanske herrar också? Ha, ha!… skämt åsido: jag har visserligen inget pang-pang på mig, men skulle utan tillhygge kunna avliva Madeleine här och nu. Nemas problemas. Inga problem!

Ponera att allt är som vanligt. Ni sitter och arbetar i godan ro och jag spankulerar omkring som en stolt tupp i hönsgården. Eller kanske håller jag en av mina små föreläsningar om ditten eller datten, pitten eller patten, ha ha! Nej, skämt åsido: jag gör mitt jobb på riktigt och ni gör er grej. Och så plötsligt slår jag till! Från min nuvarande position kan jag göra ett utfall mot Madeleine och nå fram till henne innan hon ens uppfattat vad som hänt. Jag kan ta ett språng över till henne plats och hugga henne om halsen, som en djärv hugger en renkalv när den dricker vatten ur en jokk. Just så. Som ett vilddjur kan jag hugga henne.

Mina händer är inte överväldigande starka, som ni kan se. Men jag vet av erfarenhet att de kan klämma åt som skruvstäd kring en normalsmal hals. Och då spelar det ingen roll om exempelvis Kevin eller Leo försöker slita loss mig. Det spelar ingen roll om den alltid så intelligente Liam kommer på tanken att hugg mig med en vass penna i sidan, för att förgäves försöka få mig att släppa taget om Madeleines strupe. Det spelar ingen roll och kommer vara just förgäves. Ty ingen kan stoppa mig. Reflexmässigt stannar kroppen kvar i den position som den stelnat till i. Instinktivt fortsätter mina nävar att klämma. Jag kommer att hålla kvar mitt grepp om halsen tills ögonen, söta Madeleines ögon, säger åt mig att jag kan sluta.

Då lär det bli tyst. Som nu.

Eller kanske inte… Kanske kommer några av er att skrika, förmodligen nån av flickorna. Någon kommer säkert att springa mot dörren. Någon kommer ta upp mobilen och filma. Någon kommer ha svimmat. Någon av er, jag vet inte vem men jag kommer snart att få veta det, kommer sitta med svettiga händer och för trånga kalsonger och dimmig blick och se mina pulserande händer höjas mot taket i segergest. Nåt litet pervo, alltså. För en sån finns alltid, minst en i varje klass.

Madeleine kommer ligga framstupa över sin bänk. Jag kommer segna ner jämte henne, utmattad av ansträngning och anspänning. Och eventuellt av dina pennhugg, Liam.

Jag vet att detta låter konstigt när det kommer från en vuxen, men: jag skulle inte ha något som helst problem att mörda någon av er nu på lektionen. Och särskilt inte Madeleine.

Fler frågor innan vi ska prata nationalekonomi?